”Klimatomställningen är en arbetsmarknadsfråga”
Klimatomställningen är inte bara en miljöfråga, den är en arbetsmarknadsfråga. Och arbetsmarknadens parter måste ta ett större ansvar. Det skriver Johan Sjölander och Bengt Rolfer som ligger bakom en ny rapport från Tankesmedjan Tiden.
Johan Sjölander, chef för tankesmedjan Tiden, och Bengt Rolfer, journalist och rapportförfattare.
Klimatförändringarna pågår med oförminskad kraft. Människor dör i extremväder och utsläppskurvorna pekar åt fel håll. Samtidigt tvekar politiken.
Men på arbetsmarknaden finns både viljan och insikten: den gröna omställningen är nödvändig, möjlig och kan skapa jobb. Frågan är varför omställningen inte redan drivs hårdare.
I dag släpps en ny rapport från Tankesmedjan Tiden: Klimatet och jobben – hot eller möjlighet? Det är den andra i en serie om klimaträttvisa och bygger på intervjuer och forskning från EU-myndigheten Eurofound.
Slutsatsen är tydlig: klimatomställningen är inte bara en miljöfråga, den är en arbetsmarknadsfråga. Och arbetsmarknadens parter måste ta ett större ansvar.
Eurofound är en unik institution där regeringar, arbetsgivare och fackliga organisationer från hela EU möts. Där råder bred enighet om att klimatomställningen är en av vår tids viktigaste uppgifter.
Myndighetens rekommendation är tydlig: fack och arbetsgivare bör på alla nivåer förhandla om hur den gröna omställningen ska genomföras, så att den blir både rättvis och effektiv.
Men hur går det i praktiken? Enligt forskarna på Eurofound: inte särskilt bra. Tiden håller på att rinna ifrån oss.
Ur ett svenskt perspektiv är det svårt att säga emot. Det finns goda exempel på enskilda arbetsplatser och inom vissa förbund, men som helhet går utvecklingen för långsamt. Samtidigt har de fackliga organisationerna LO och TCO i sina klimatpolitiska program pekat ut den gröna omställningen som nästa stora projekt för den svenska partsmodellen.
Inom forskningsprogrammet Fairtrans – där LO, TCO och Saco samarbetar med universitet och civilsamhälle som Naturskyddsföreningen – har man nyligen presenterat förslag för en folklig klimatpolitik: investeringar i grön infrastruktur, stöd till förnybar energi och skattereformer för att möta klimatkrisen.
Problemet är att dessa förslag nästan uteslutande riktar sig till politikerna. Arbetsgivarsidan saknas. Det gör det svårt att förverkliga ambitionerna genom partsförhandlingar, trots att just den vägen historiskt har varit arbetarrörelsens styrka.
Detta är särskilt anmärkningsvärt eftersom även delar av näringslivet efterlyser kraftfullare beslut. Mobility Sweden, liksom lastbilstillverkarna Scania och Volvo, har kritiserat politiken för att bromsa elektrifieringen. Svenskt Näringslivs vd har varnat för att Sverige tappar tempo eftersom politiken är rädd för beslut som inte ger snabba resultat i opinionen.
Även på EU-nivå är varningarna tydliga. Eurofounds biträdande generaldirektör Maria Jepsen och det fackliga forskningsinstitutet ETUI pekar på risken att jobben i framtidens gröna industrisektorer hamnar utanför Europa – framför allt i Kina – om omställningen går för långsamt.
Här finns ett vägval. Antingen låter vi klimatomställningen bli ännu en fråga där politisk rädsla och kortsiktighet bromsar utvecklingen. Eller så gör arbetsmarknadens parter det de historiskt varit bäst på: tar ansvar, sätter ramar och driver fram förändring.
Den gröna omställningen kan bli nästa stora kapitel i den svenska modellen. Den kan skapa fler jobb, stärka industrin, förbättra arbetsmiljön och bidra till ett mer jämlikt samhälle, samtidigt som klimatkrisen hanteras. Men då krävs att fack och arbetsgivare kliver fram tillsammans och sätter press, inte bara på politiken utan också på varandra.
Att vänta är inte längre ett alternativ.
Bengt Rolfer, journalist och rapportförfattare
Johan Sjölander, chef för Tankesmedjan Tiden
