Barkens doldisar

Om det finns ett utrymme i naturen där det går att leva kan man vara ganska säker på att någon lever där. Ett av alla dolda universum finns inne under trädens bark, i skydd från väder och vind och med maten serverad, för den som klarar en träig kost.

Vissa hårdingar lyckas gnaga sig fram genom trädets kärna, den kompakta veden. De kan forcera trä som är svårt att bearbeta ens med en vass kniv, och gnagandet kan ibland höras på flera meters håll.

Mer lättuggat är det så kallade kambieskiktet mellan bark och ved, där trädet växer på bredden och nya årsringar bildas. Många håller till i just i detta tunna mellanskikt, vilket kräver en tämligen platt kroppsbyggnad. Här huserar exempelvis Sveriges 95 arter av barkborrar, så som rikskändisen granbarkborre – ökänd bland skogsbrukare eftersom den kan döda levande granar under varma utbrottssomrar.

Gnagspår kan berätta mycket

Granbarkborrarna hör till en liten skara av vinnare som drog högsta vinsten i framtidslotteriet när skogsbruket började skapa jämnåldriga oceaner av just deras favoritträd. Men varje art har sitt eget sätt att leva, och de flesta livsutrymmen har krympt.

I dag har en tredjedel av de svenska vedlevande skalbaggsarterna minskat så mycket att de har blivit rödlistade. Därför används vissa gnagspår för att inventera så kallade signalarter – arter som enligt Skogsstyrelsen signalerar skyddsvärd skog. En sådan är till exempel mindre märgborre.

Granbarkborren: Trädets typograf

Ggranbarkborrenran borrar sig helst in i granar som nyss har dött. Hannen gnager en parningskammare och sänder ut doftsignaler som lockar dit honor. Denna kammare gnags i barken och lämnar inte så tydliga spår, men det gör däremot gångarna som honorna gnager i veden, lodrätt längs stammen. Här lägger de ägg som kläcks till larver, och larverna äter sig ut på tvären från den breda modergången. Sedan gnager de fram ett lite större rum åt sig, där de förpuppas och blir till vuxna skalbaggar.

Allt detta gnagande bildar säregna mönster och granbarkborrens vetenskapliga namn är Ips typographus – ”den skrivande baggen”. På danska kallas den rätt och slätt typografen och på tyska buchdrucker, det vill säga boktryckaren.

Raggbocken har svårt att hitta lämpligt boende

En gång i tiden hade raggbocken lätt att hitta bostad. Före skogsbruket, när bränder och stormar formade skogarna, fanns det gott om gamla fallna tallar i soliga lägen.

Numera kan raggbocken tyckas petig – den kräver grova furor som har vuxit mycket långsamt och som dessutom legat fallna i minst tio år. I dag är sådana träd sällsynta, men när raggbockarna väl har hittat ett som fungerar kan många generationer leva i samma silvergråa träd under mer än ett sekel.

Varje generation tillbringar ett par år, eller ibland ända upp till tio år, i trädet innan de gnager sig ut. Då lämnar de efter sig hål som är minst en centimeter stora med ojämna fransiga kanter.

Björksplintborre skyldig till misstänkta skotthål

Ibland ser man björkar med rader av cirkelrunda hål, drygt två millimeter stora. Det är som om någon hade okynnesskjutit med små kulor i trädet, men det är ingen kriminell uppgörelse, utan spår efter björksplintborre. Under barken finns deras vackra snirkelgångar, som ger många fler insekter korridorer in i trädet.

Björksplintborre är en så kallad nyckelart som bereder vägen för många. När hackspettar hackar sig in till de feta larverna trillar barken av och då kan den döda björken husera ännu fler vedlevande insekter med olika preferenser.

Bredhalsad varvsfluga odlar sin egen svamp

Bredhalsad varvsfluga är ingen fluga, utan en skalbagge, och den gnager sällan ens ett halvt varv runt trädet. Gnagspåren går som streck på tvären, och syns ofta på björkar där barken börjar falla av. Liksom en del andra vedlevande skalbaggar har den bredhalsade varvsflugan tagit till ett speciellt knep för att dryga ut sin träiga kost: den odlar svamp.

Honan har med sig sporer av en särskild svampart i en ficka intill äggläggningsröret. När hon lägger ägg fastnar sporer på äggen så att larverna kläcks med ett färdigt matförråd av svamp. Även granbarkborren och många andra sprider svampsporer in i trädet. De får på så sätt hjälp att göra veden mer lättsmält.

Mindre märgborre skapar vingar i veden

På gamla tallar där barken har fallit av finns ibland märken som liknar måsvingar, så som man lite förenklat brukar rita fåglar på håll. Själva ”måskroppen” är en parningskammare som en hona av mindre märgborre har gnagt fram.

När hon har parat sig med en hane i detta trånga krypin gnager honan två gångar för sina ägg. Gångarna bildar de horisontella ”vingarna”. Larvernas gångar syns knappt. De blir mycket korta eftersom de inte behöver gnaga långt för att bli mätta. Även mindre märgborre odlar nämligen svamp i sina gångar.