Striden om frön blir film

Det är inte första gången som Tina-Marie Qwiberg gör en film om livsmedelsproduktion. I de tidigare Bieffekten, Sista skörden och Efter floden (se nedan) visar hon det storskaliga industriella jordbrukets många baksidor.

Också den senaste filmen, Frökriget, handlar om livsmedelssystemet. Nu kretsar berättelsen om våra förutsättningar att odla de grödor vi behöver för att överleva. I filmen varvas en fascination för fröernas överlevnadsförmåga och hela existens med hård kritik mot dagens handel med fröer, där stora företag till stor del bestämmer villkoren.

Företag styr storskalig handel med frön

– Det är verkligen inte någon feel good-dokumentär, det här. Det är tungt, det är känslosamt och det är informativt på ett qwibergskt sätt. Jag harvar på i samma ämnesområde som vanligt, kan man säga. Det handlar fortfarande om naturresurser men den här gången utgår det från fröer, säger Tina-Marie Qwiberg.

En stor del av filmen handlar om hur stora företag styr den storskaliga fröhandeln, bland annat genom att sälja så kallade F1-hybrider: en typ av förädlad frösort framtagen av människan. De här hybriderna har blivit dominerande inom det globala jordbruket för att de kan ge stora skördar – i alla fall under rätt förutsättningar.

Det var när jag fick höra att vi faktiskt inte ens har egna frön till morötter som jag bestämde mig för att göra den här filmen.

Däremot går det inte att ta fröer från F1-hybrider eftersom deras avkomma inte får samma egenskaper som den planta de kommer från. Den som odlar den här typen av plantor måste i stället gång på gång köpa nya från företaget som säljer dem.

– Jag tror att väldigt få känner till att det är så här. Vi har börjat med lite filmvisningar av Frökriget nu och många blir upprörda när de får veta att lantbrukare och odlare i dag inte kan ta fröer från sina egna grödor.

Hybridfröer har mindre genetisk variation

F1-hybriderna har också betydligt mindre genetisk variation jämfört med äldre sorter.

– Som det är just nu försvinner biologisk mångfald i naturen för att de här mer enformiga plantorna tar över mer och mer. Men de har inte alls samma genetiska variation eller anpassningsförmåga som de gamla sorter som odlats traditionellt i Sverige. Ofta är äldre sorters spannmål betydligt mer motståndskraftiga mot ändrade väderförhållanden, till exempel.

En del av filmen tar även upp en beredskapsaspekt. Som det är just nu importeras den absoluta majoriteten av alla fröer som odlas storskaligt i Sverige.

– Det var när jag fick höra att vi faktiskt inte ens har egna frön till morötter som jag bestämde mig för att göra den här filmen. Morötter är ju annars den gröda som det brukar sägas att Sverige är självförsörjande på, men det stämmer inte om man också tar hänsyn till frönas ursprung.

Strävar efter att bli självförsörjande

Förutom att vara dokumentärfilmare är Tina-Marie Qwiberg själv en erfaren odlare och flyttade 2019 från Gotland till en gård i Skåne, där hon nu strävar efter att bli så självförsörjande som möjligt. När Sveriges Natur ringer henne i september är det skördetider.

– Jag har kommit så långt att jag är självförsörjande på en hel del grönsaker och vi håller just nu på att stapla ved inför vintern. Jag tycker att det går bra, även om jag har mycket kvar att lära mig.

Målet att bli mer självförsörjande grundar sig i samma vilja som också har lett fram till Tina-Maries dokumentärfilmer: att jobba för och med naturen.

– Jag ser naturen som min arbetsgivare och i mina filmer vill jag berätta om naturen på ett sätt som inte känns exotiskt utan snarare vardagsnära. Då brukar mat och livsmedelsproduktion vara en bra ingång. Jag tror att det är väldigt få som alls tänker på vikten av fröer, men det är en naturresurs som vi alla är beroende av och jag hoppas att fler får upp ögonen för det genom den här filmen.