Robert MacFarlane ger floden Mutehekau Shipu i Kanada en röst mot vattenkraftsbolagen.
Robert Macfarlane ger naturen en röst
Robert MacFarlane har hyllats som en av vår tids främsta författare. Med sina böcker om landskap såväl ovan som under jord sätter han fokus på människans relation till naturen, som i sin tur ges både röst och rättigheter.
”Träden till höger om honom var höga: mest almar och någon enstaka bok. På andra sidan om vägen var det en bit ödemark vars vanliga toviga ogräs och buskiga snår snön hade förvandlat till vita, svepande slänter och skuggade hålor. Runt omkring honom på den snötäckta marken låg det kvistar och små grenar utspridda, nerrivna från träden av snöns tyngd …”
Citatet ovan kommer från boken En ring av järn, skriven av den brittiska författaren Susan Cooper 1973 och senare utgiven på svenska 1982 då jag läste den. När jag förbereder mig inför intervjun med den brittiska forskaren och författaren Robert Macfarlane ser jag på hans Instagramkonto att han själv läst samma bok i tidig ålder och att den liksom för mig öppnade dörren till läsglädjen.
”En bra bok om landskap”
Jag tar upp sammanträffandet när vi ses på Lydmar hotell i Stockholm. Han gläds över att höra att min första svenska utgåva av boken har samma omslag som den utgåva han själv läste.
– Det är en bra bok om landskap. Jag har själv skrivit en bok som heter The old ways som handlar om vandring. I En ring av järn färdas de på gamla leder som skyddar ljuset mot mörkret. Varje led och stig bär på egna minnen. Det var något som fastnade hos mig, att landskapen bär på minnen, ett komplext arkiv av tidsresande, portaler och tidsförskjutningar, säger han.
Aktuell med både bok och film
Robert Macfarlane är dubbelt aktuell. Hans senaste bok Har floden ett liv? (Ocean books, 2026) har precis kommit på svenska och på bio i Storbritannien och i USA visas en ny dokumentärfilm baserad på hans förra bok Underland (Albert Bonniers förlag, 2020).
Vi vill hylla naturen, men vi lever i en tid av skugga, ljus, mörker och komplexitet. Medan vi sitter och pratar här brinner floder i Iran.
Till vardags är han professor i engelska och miljöhumaniora vid universitet i Cambrigde, men hans författarskap vittnar om ett stort intresse för natur, landskap och äventyr. Hans morfar var den brittiska diplomaten och bergsklättraren Edward Peck, så det är inte så konstigt att Robert Macfarlanes första bok Mountains of the mind (2003) handlar om människans dragning till berg.
Bergen blev början för naturintresset
Mountains of the mind var den första i en triologi där han i den andra boken, The wild places (2007) besöker de sista platserna med vild natur i Storbritannien. Den tredje och sista delen är The old ways (2012) om stigar, leder och vandring.
– Bergen var min väg in i naturen och under tiden studerade jag litteratur och blev kulturhistoriker. De tre sakerna: språk, landskap och litteratur vävdes samman. Jag klättrar fortfarande, i Indien, Grönland, Himalaya, Alperna och i sommar blir jag 50 år. Bergen blir bara högre och högre medan jag blir kortare, skrattar han.
Robert MacFarlanes skildring av Los Cedros molnskog i Ecuador är nästan magisk.
Förvandlar ekosystem till magiska platser
Hans böcker skulle lätt kunna kategoriseras som rese- eller äventyrsskildringar, men i grunden handlar de om naturen och människans relation till den. Böckerna präglas av hans kärlek till, och stora kunskap om, språk och litteratur.
Verkliga arter och ekosystem förvandlas i hans böcker till magiska och mytomspunna varelser och platser som vore de sprungna ur en fantasyroman. Han vittnar om en värld som känns alltmer avlägsen och bortglömd, men också om en värld som är i fara.
Drivs av ett olöst mysterium
Han beskriver landskap som livets nätverk, där varje plats visar på livets komplexitet med möten mellan natur, väder, människa och tid. Han fascineras av vad han kallar ett olösbart mysterium som driver honom.
– Varje värld, oavsett om det är underjord, berg, floder eller stigar öppnar nya territorier av historia, terräng och frågor. Mina böcker har blivit mer experimentella, som i de sista 30 sidorna av Har floden ett liv? där språket ändrar form, färgat av floden och politiken. Och Underland är delvis en bok om påbrå eller politiskt tänkande över generationer, såväl bakåt i tiden som framåt.
Orden har betydelse för vår relation till naturen
Han värjer sig mot kategoriseringen naturskildring och vill inte beskyllas för att hylla fåglar eller andra arter. Det är inte vad hans författarskap går ut på.
– Visst vi vill hylla naturen, men vi lever i en tid av skugga, ljus, mörker och komplexitet. Medan vi sitter och pratar här brinner floder i Iran.
Ordens betydelse och hur vi beskriver naturen och den värld vi lever i har en central roll i inte bara den moderna miljörörelsen, utan också för Robert MacFarlane. Orsakerna är desamma: att vi sällan sparar det vi inte älskar och sällan älskar det vi inte kan sätta namn på.
Lobbyisterna reducerar naturen till några mindre omtyckta arter, som salamandrar, fladdermöss, skalbaggar och sniglar som naturförsvararna kan plocka upp ur kitteln för att stoppa utvecklingen.
Om vi inte kan sätta namn på en fågel, ett träd, ett berg eller en flod är risken att de tynar bort större. De kan lättare avfärdas och glömmas bort, för att sedan dö ut, huggas ner eller dämmas upp.
Mindre omtyckta arter placeras i en häxkittel
I Sverige har hotade och rödlistade arter som knäroten och den tretåiga hackspetten blivit symboler för kampen mot skogsavverkningar. Det handlar om arter som få känner till, som i skogsindustrins Sverige lätt hade kunnat dö ut, och med dem flera andra arter.
– I Storbritannien talar den så kallade proutvecklingslobbyn, alltså de som ser naturen som ett hinder för utveckling, ibland om häxans kittel. Lobbyisterna reducerar naturen till några mindre omtyckta arter, som salamandrar, fladdermöss, skalbaggar och sniglar som naturförsvararna kan plocka upp ur kitteln för att stoppa utvecklingen.
Forskaren i ekologisk ekonomi, Lina Isacs har i Sveriges Natur skrivit om hur arter försvinner när ekonomernas språk tar över. I forskarvärlden talas det också alltmer om artblindhet.
Det är svårt att värja sig från skildringen av människoans miljöförstöring av floden Vedanthangal i Chennai, Indien, i boken Har floden ett liv?
En rik ordflora för naturen
Robert Macfarlane har i boken Landmarks (2015) ur ett brittiskt perspektiv utforskat det engelska språket för landskap, som han beskriver som väder, platser, hav, ljus och varelser.
– Vi pratar generiskt om fält, kullar och träd, men egentligen finns det på de brittiska öarna ett oerhört rikt och pluralistiskt språk med flera dialekter. Det finns också en rik ordflora, en skattkista med språk för natur som håller på att tunnas ut och försvinna.
Under arbetet med boken grävde han fram 400 mer eller mindre bortglömda ord på 33 språk, dialekter och underdialekter, alla på de brittiska öarna. Hans engagemang för ordens och språkets betydelse för naturen har också satt spår i barn- och ungdomslitteraturen.
De förlorade ordens bok
Hans bok De förlorade orden (Modernista, 2018) utsågs till årets barnbok i Storbritannien 2017. Med illustrationer av Jackie Morris spreds den till skolor över hela landet.
En gång i tiden började ord försvinna ur barns språk. De försvann så tyst och stilla att det först var nästan omärkligt – de bleknade bort som vatten över sten. Det var ord som barn använde för att sätta namn på den natur som omgav dem.
Citatet ovan är inledningen av boken som sedan i fina korta dikter sätter ord på några av de vanligaste arter som finns runt knuten för de flesta barn på de brittiska öarna.
– Jag har jobbat mycket med unga barns inlärning och att ge barn namn på närliggande natur, på varelser som delar deras vardag. Inte bara på landet, utan i städerna, som vanliga träd och fåglar. Ibland fokuserar vi för mycket av vår ekologiska fantasi på snöleoparder och ovanliga papegojor, men allt börjar med naturen runt hörnet och om att bevara den.
Möter ekosystem få vet att de existerar
Men även för en språkprofessor kan orden bli en utmaning och i Robert Macfarlanes två mest uppmärksammade böcker, de två senaste: Underland och Har floden ett liv? sätts han på prov när han möter ekosystem få av oss knappt visste att de existerade.
Och i underjorden och bland Andernas molnskogar möter han bland andra, miljöförsvararna, de som drar arter ur häxkitteln för att försvara inte bara vår natur, utan hela planeten. Som läsare anar man det i Underland, men i Har floden ett lov? tar Robert Macfarlane tydlig ställning.
– Vi lever i en värld av sår. Man ser skadorna och känner smärtan, men också skönheten och upplevelser som fyller våra hjärtan och lyfter våra själar. Det är verkliga känslor som vi finner bland berg, floder och skogar. I Har floden ett liv? ber jag läsarna att föreställa sig floder som varelser med känslor och rättigheter.
Tar urfolkens kamp i försvar
Många av de miljöförsvarare han möter är urfolk och forskare på otillgängliga platser långt från Storbritannien och Sverige, men berättelserna och kampen känns igen. Det händer även här, hos oss och trots naturens storslagenhet är det som läsare lätt att bli bedrövad av människans enträgna förstörelse av vår planet.
– Förtvivlan är lyx och hopp är disciplin. Det är de två sammanlänkande idéerna som jag alltid återkommer till. Förtvivlan är lyx, för att ge upp möjligheten till en bättre värld är att ge efter. Hopp är disciplin, för det kräver en dröm om att en annan värld är möjlig, och det är här litteraturen och konsten kommer in. Det krävs disciplin för att organisera sig och kämpa.
Och kampen den bedrivs över allt, av organisationer i små samhällen runt om i hela världen.
– They kick ass! De vet att det kommer att krävas hårt arbete och kamp mot vattenbolag och stater för att återställa vattendragens blodomlopp, och dra de ansvariga inför rätta, säger Robert Macfarlane.
