Väderlek
På otillgängliga platser där naturen har fått vara i fred, kan landskapen, med lite tålamod, visa personligheter vi sällan annars får se.
I mer än tio år har jag arbetat med den ständigt föränderliga bildsviten Snö och regn skall passera. Den bara pågår, har sitt eget liv. Och det är för mig helt livsnödvändigt att få hålla på med den.
Det är en mycket tidskrävande, uppsökande process som går ut på att jag tar mig till platser där jag känner att naturen är i fred. Framför allt handlar det om otillgängliga platser, dit man oftast tar sig på skidor, annars till fots.
Alltid norrut. Det innebär en hel del umbäranden, med tält och tung packning.
Jag följer min intuition, arbetar tålmodigt, långsamt och intuitivt med kameran. Jag måste vara på plats länge, nästan alltid återkomma för att på riktigt försöka hitta in i landskapets själva kärna.
Erfarenheten säger mig att landskapen behöver tid och engagemang. Det är först då som de bjuder på fler sidor av sig själv.
Jag arbetar framför allt med fotografi men också med film och ljudverk. Arbetsmetoderna kan se lite olika ut beroende på om jag fotograferar, filmar eller tar upp ljud, men gemensamt för alla tre formerna är att jag väntar in. Både landskapet och mig själv.
I det här området i norra Jämtland har fjällskogen alltid fått vara i fred. Det känns tydligt när man är där. Här växer skogen som den vill med otroliga personligheter.
Jag får aldrig nog av att sitta och titta på havet. Ofta sitter jag länge och väntar in mig själv. Först då börjar jag se på riktigt.
Nyligen kom jag tillbaka från Svalbard efter en åtta veckor lång polarforskningsexpedition med isbrytaren Oden.
Jag dras till karga landskap och är oftast ute i vinterväder. Då ser jag naturen tydligare. Snön döljer och lägger till, skapar nya landskap.
Fjäll i Nordnorge i början av december. Kraftiga vindar och snöblandat regn med havet strax utanför.
En fjällsjö i silver i norra Jämtland. Jag återkommer ofta till den här platsen.
Samarbetar med naturen
Bildsviten Snö och regn skall passera är ett resultat av ett arbetssätt där fotografen Karin Alfredsson har frigjort sig själv från tidigare rutiner. Efter att ha jobbat som fotojournalist i många år gick hon vidare för att följa ett eget kall.
Karin Alfredsson.
– Jag vet inte varifrån det kom, men plötsligt gick jag ut tidigt på morgonen och började fotografera mer intuitivt. Jag letade mig fram i naturen på ett nytt sätt, mer i samarbete med landskapet.
I dag ger hon sig ut och väntar på att naturen vill samarbeta.
– Det är viktigt att vara där och vara närvarande, med alla sinnen, inte bara synen. Jag tycker om mig själv när jag tar de här bilderna för det är ett helt annat sätt att arbeta på.
Bilderna är en del i en ständigt föränderlig svit där fotografier tas bort och läggs till. Några av dem hänger i House of Sweden i Washington DC i USA.
Fler finns även i en bok med samma namn som utställningen, utgiven av Konst/ig Books, 2025.
Utrustning:
Enbart stativ när hon filmar, annars alltid handhållet. Kamerahus: Canon Eos Mark 4 och R5 med ett par objektiv. Viktigt att objektiven har bra motljusskydd.
Intervju av Erik Halkjaer.
