Innan mörkret faller
Tålmodigt väntar fotografen i gömslet någonstans i en finländsk skog. Timmarna går, bara mörker och tystnad härskar, men så kommer de. Först vargarna, sedan björnen och så en järv. Det är magiska möten med några av de stora nordiska rovdjuren.
Ljuset dör långsamt bort bakom trädtopparna. Sommaren har gett upp, hösten tagit över. Nu är stunden då skogens rovdjur rör sig bara några korta timmar på dygnet i ”dagsljus”. Vid fyra på eftermiddagen kryper jag ensam in i gömslet. Jag ordnar kamerorna, lägger ut sovsäcken.
När mörkret omsluter mig blir stillheten nästan fysisk. Bara vinden och skogens andetag. De första timmarna händer inget. En korp kraxar. Ett lätt regn faller, ritar cirklar på den mörka sjön. Jag och naturen. En stilla gemenskap.
Jag spanar, men ser ingenting. Häller upp en rykande kopp kaffe. Värmen sprider sig, tiden stannar. Jag tittar ut igen – och där står de. Två vargar.
Den ena smyger ner mot vattnet, lyssnar, och simmar ut i sjön och över till andra sidan. Jag håller andan, vågar knappt röra mig. Jag hoppas på en bild när den skakar av sig vattnet, men i stället får den ett glädjerus och skenar genomblöt in i skogen.
Hjärtat bultar. Vilken syn! Ett fulländat rovdjur. Kanske det vackraste jag någonsin sett. Ett rovdjur värt att värna om.
En stor varg simmar i sjön. Mellan tänderna en pinne, oklart varför.
Även en stor brunbjörn simmar ut i sjön. Det påstås att björnar kan doppa sig för att få bort parasiter, men för det finns det inga vetenskapliga belägg. Just denna björn tog för sig av växterna i vattnet.
En ung brunbjörn, som ofta reste sig upp för att titta och lyssna efter potentiella faror.
Intimations, betyder aningar. Ofta är det ju så här man upplever ett möte med vilda djur i skogen. Blicken på stubbar och kvistar. Och så plötsligt anar man något i oskärpa lite längre bort.
Järven – ett av de fem stora rovdjuren. Kan väga upp mot 20 kilo. Den omnämns ofta som glupsk och aggressiv, vilket bara är en myt. Järven är främst en asätare.
Smyger i vassen. Den skandinaviska vargen väger 35–55 kilo och är cirka 80 centimeter hög (mankhöjd).
Kände mig iakttagen. Plötsligt tittade en stor varg upp i det höga gräset på mossen.
Efterlängtat vargmöte
Med inspiration från fotografer som Christer Strömholm och Anders Petersen skapar Mats Andersson starka bilder med mycket känsla. Till vardags jobbar han som fotograf på reklambyrå, men det är de vilda djuren och naturen som lockar mest.
– Jag har alltid varit intresserad av vilda djur och natur. Vi var alltid ute som små barn och vandrade i John Bauers skogar, så det kom sig naturligt.
Viktigast av allt är att bilderna berör, och Mats är ingen som räds svärta och melankoli. Tvärtom säger han att hans bilder gärna får klinga rekviem.
– Det får vara dödsmässa, det kan vara lite vackert. Jag har alltid varit den som spelar i moll om man säger så.
Vargen har länge varit ett önskedjur och att äntligen få möta den blev magiskt.
– Det kändes sjukt. Jag tittar på bilderna än. Tänk att man fick vara med om det!
Utrustning: För vilda djur, kamerahus Leica SL2-S, med kort teleobjektiv, upp till 400 mm, för att få med mycket natur.
Intervju av Kitty Behm.
