På den här chokladkakan står det ”frukt & mandel”, men den innehåller ju bara russin. Får man verkligen skriva så?

Fjortonåriga sonen fäller repliken och modershjärtat fylls av värme. Det har fungerat!

Mina morgnar som småbarnsförälder räddades inte av Bollibompa, utan av Arla-bilen. Vi hade förmånen att bo granne med Konsums varuintag och varje morgon klättrade sonen upp på stolen och tittade ut när varutransporterna kom, samtidigt som vi sömniga föräldrar kunde ligga och dra oss en liten stund till. En annan höjdpunkt var brödbilen med den glada chauffören som ibland slängde in en påse bullar genom köksfönstret till sonen. Där var också lastbilen som under stort buller och bång hämtade returglasen och de andra förpackningarna för återvinning. Och där var bilen som slog alla andra – den som pryddes av en röd ko!

Alla transporterna utanför vårt köksfönster ledde till frågor som var tvungna att besvaras. Vi fick leka logistikkedja inom mejeribranschen.  Sonens bilpark kompletterades snart med en mjölkbil, visserligen en tysk sådan, utan den älskade röda kossan, men det fick gå. Och sedan körde mjölkbilen till Steiff-kossan i hårdplast, där även traktorn och legobonden fanns, för att sedan åka till butiken. (Vi brukade hoppa över själva mejeriet. Det kändes som lite överkurs).

Jag ville nämligen inte att min son skulle bli en unge som inte förstod vad mjölkpaketen och fiskpinnarna kom ifrån. I takt med att åren har gått så har samtalen fortsatt om matproduktion och lantbruk, givetvis beroende på att modern är gravt yrkesskadad efter många år som lantbruksjournalist. Med mitt jobb har jag givetvis haft en fördel som många andra inte har, nämligen att ibland ta med min unge ut på en gård. Det har klappats grisar, plockats ägg, gullats med kalvar och trampats i koskit.

Förra sommaren fick han följa med på jobbresa till Brasilien. ”Nej, det blev inte Rio utan bönder, majs och kor – jätteintressant!”, berättade han efteråt för kompisen på telefon. Och jag skulle fortfarande ge rätt mycket för att se hur hans kamrat reagerade på den upplysningen.

Men framförallt har vi haft ett ständigt pågående samtal, om var maten kommer ifrån. Inget märkvärdigt, frågorna har ofta varit lika enkla som svaren.

– Varför köper vi ekologisk mjölk?

– För att korna får gå ute och äta gräs och för att bönderna inte sprutar gifter på det som växer.

Vi har också haft våra duster kring vad som egentligen ska hamna i varukorgen och ofta har det handlat om butikernas kattguld. Och jag ska inte påstå att vi har varit eller är någon exemplarisk mönsterfamilj. Sonen har fått sin vilja fram flera gånger, men det har inte skett utan någon diskussion. Det har lästs högt från innehållsförteckningarna och diskuterats kring att apelsinläsken egentligen inte innehåller någon apelsin, att det knallblåa flytande godiset på tub visserligen är himla coolt, men innehåller azofärgämnen som är farliga, och att kyckling som inte är ekologisk föds upp på fabrik.

Men i dag är som sagt sonen 14 år och läser sedan länge själv innehållsförteckningarna. Han håller hygglig koll på om maten innehåller det som påstås. Som detta med en chokladkaka som ska innehålla frukt, men bara innehåller russin. Det hade inte hans ömma moder ens reflekterat över, trots att hon ätit chokladen själv sedan barnsben.

Ann-Helen Meyer von Bremen är journalist och författare

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.