Mötet i Johannesburg om hållbar utveckling kommer knappast att gå till historien som någon viktig milstolpe. Efter två år av förberedelser kunde världens ledare enas om en handlingsplan som, med några undantag, inte går längre än tidigare målsättningar och löften, och om en politisk deklaration som egentligen inte tillför någonting alls.

Det betyder inte att Johannesburgmötet i sig eller processen inför det varit meningslös. En sorts ”seger” var det förstås att man lyckades förhindra att det togs steg bakåt i flera frågor.

Johannesburgprocessen har också gett folkrörelserna möjlighet att sätta flera viktiga frågor på dagordningen. En sådan är frågan om bindande regler för företagsansvar, där Johannesburgmötet i sista stund öppnade för fortsatta diskussioner.

För SNF var det uppmuntrande att se den aktiva roll som många av våra internationella samarbetspartners spelade i folkrörelsernas påverkansarbete. Minst ett 15-tal samarbetsorganisationer från Syd och Öst fanns representerade, liksom alla de fem internationella nätverk som SNF samverkar med.

Några hade dessutom utsetts att föra de enskilda organisationernas talan i möten som utgjorde en del av själva toppmötet. Meena Raman från Consumers Association of Penang i Malaysia företrädde den globala miljörörelsen i debatten om biologisk mångfald.

Hon efterlyste en ordentlig diskussion om varför arter och ekosystem hotas. Ofta läggs skulden på de människor som egentligen är de som först och främst drabbas av utarmningen, men som inte har inflytande över hur naturresurserna förvaltas.

– Vi måste se till vilken utvecklingsmodell som drivs fram. Titta på vad vi producerar och vilken teknik som väljs. Trålfiske, den gröna revolutionens industriella jordbruk och genmodifierade organismer är exempel på teknologier som hotar mångfalden. Vi vet också att vi måste ändra våra konsumtionsmönster, men inget händer, menade Meena Raman.

Ricardo Carrere från World Rainforest Movement medverkade vid People´s World Summit, ett av flera sidoarrangemang kring toppmötet. Han blickade tillbaka till Rio-konferensen om miljö och hållbar utveckling 1992.

– Det är stor skillnad mellan idag och för tio år sedan. Det är mycket värre nu. Skogsfrågorna har nästan helt försvunnit från dagordningen, och de diskussioner som förs drar åt fel håll, menade Ricardo Carrere.

SNF var medarrangör till ett av evenemangen på folkrörelsernas ”Global Forum”. Seminariet handlade om så kallade partnerskapsinitiativ. Med detta menas internationella initiativ för hållbar utveckling som tas gemensamt av flera olika aktörer – myndigheter, företag och frivilligorganisationer. Det nya i Johannesburg var att de föreslogs få en officiell roll i uppföljningen och genomförandet av besluten från FN-toppmötet. Detta var kontroversiellt.

– Vi har inget emot partnerskapstanken i sig. Men vi är oroliga för att den kan utnyttjas för att driva igenom de rika ländernas och storföretagens intressen, sade Yin Shao Loong från Third World Network, ett nätverk av miljöorganisationer och sociala rörelser i tredje världen.

– I förhandlingarna här i Johannesburg kring områden som vatten, energi, och jordbruk har många av förslagen varit starkt kopplade till förhandlingarna inom världshandelsorganisationen WTO. Om bistånd, utländska investeringar och partnerskapsinitiativ kopplas samman med dessa liberaliseringskrav blir det mycket svårt för fattiga länder att driva en egen utvecklingspolitik, ansåg Yin Shao Loong.

Ifrågasättanden av dessa företagssamarbeten kom även inifrån FN.

– Det klokaste råd man kan ge just nu är att skynda långsamt. Hela FN-systemet bygger på deklarationer om principer och värderingar. Vi måste se till att dom värderingarna inte komprometteras av att storföretagen viftar med den blå flaggan, sade Phil Dobey från FNs utvecklingsprogram UNEP.

Chee Yoke Ling, även hon från Third World Network, talade för folkrörelserna i den avslutande debatten med stats- och regeringscheferna på FN-toppmötets sista dag. Hon var, som de flesta, bekymrad över bristen på framsteg.

– Här i Johannesburg har vi missat ett gyllene tillfälle, sade Chee Yoke Ling. Visst har det tagits små steg framåt på några områden, men vi kunde ha gjort så mycket mer.

Bland de positiva stegen framhöll hon beslutet om ett tioårigt internationellt arbetsprogram om hållbara konsumtions- och produktionsmönster.

– Den rika världens konsumtion var en av de största frågorna i Rio. Det är bra att det nu ska arbetas vidare med detta, även om beslutet är lite vagt. Men här har vi i alla fall ett viktigt område där det finns mycket att göra för att följa upp Johannesburgmötet, tillade Chee Yoke Ling.

Chee Yoke Ling menade också att Världshandelsorganisationen WTOs skugga hade vilat över förhandlingarna.

– WTO fanns inte vid tiden för Rio-konferensen för 10 år sedan. Nu kan vi se att WTOs tillkomst har haft mycket större inflytande på utvecklingen än Rio-besluten.

Johannesburgmötet var passivt i många handelsrelaterade frågor. De tas istället upp vid WTOs nästa ministermöte, som hålls i Mexiko i september 2003.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.