TORBJÖRN LILJAS HUGGORMSBILDER präglas av nyfikenhet, långt från barndomens föreställning att det var en plikt att döda ormar. I dag är alla ormar fridlysta i Sverige, även huggormen, vår enda giftiga, och världens mest nordliga, ormart.

Huggormen finns i flera färgvarianter, från olika brun­aktiga nyanser till blåtonade och svarta. På våren äter hannarna ingenting förrän de ömsat skinn och parat sig i april-maj. Honorna däremot måste hinna äta upp sig ordentligt till parningen, men fastar i stället tills ungarna föds i augusti. Vägen tillbaka till matchvikt tar hela nästa sommar. Därför föder de bara ungar vartannat eller vart tredje år.

På favoritmenyn står sorkar överst. Grodor, ödlor, fågel­ungar och ägg går också bra. Ormvråkar och tornfalkar hör till fienderna. Hasselsnok kan också äta huggormar! Hugg­ormens gift produceras i körtlar i nacken och leds via tunna kärl fram till tänderna. Det dödar bytesdjuret och, liksom magsaften, hjälper det till att smälta födan.

Mängden gift ökar ju längre tid som gått sedan senaste ­bet­tet. Ibland kan ormen ge ”torrbett” utan att spruta gift.

Herren sade till ormen i paradiset:

”Jag skall väcka fiendskap

mellan dig och kvinnan,

mellan din avkomma och hennes:

de skall trampa på ditt huvud

och du skall hugga dem i hälen.

ur Första Moseboken, kap 3

Ormens färg, som sitter i hudens understa lager, finns kvar, trots att ytterhuden byts. Den veckade huden mellan de stela fjällen gör ormen rörlig. I stället för ögonlock har ormen genomskinliga fjäll för ögonen.

Med den kluvna tungan fångar ormen upp doftpartiklar i luften. Att såväl tungan som doft­groparna i gomtaket är tvådelade hjälper ormen att avgöra från vilket håll doften kommer.

Ormar kan både simma och klättra i träd, men det är inte sant att huggormshonan föder sina ungar, ”espingarna”, hängande i ett träd för att undvika deras giftiga bett.

Ormar har inga yttre öron och kan inte uppfatta luftburna ljud, men vibrationer i marken förmedlas via ett inre ben till skallbenet och innerörat.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.