FÖRSTA GÅNGEN Naturskyddsföreningens gjorde insatser för stadsmiljön var runt 1920 då föreningen var med om att bilda Stockholms skönhetsråd. Då handlade det främst om att bevaka naturskyddet i och runt huvudstaden. Sedan dess har föreningens stadsfokus gradvis ändrats till att gälla stadsplanering och trafikfrågor. Nu har klimatfrågan tvingat fram en skärpt syn på stadsplaneringen.

Ändå har nog inte stadsplanefrågorna kommit i första rummet, de har mer varit som kilar i en verksamhet där jorden, skogen, naturen och havet stått för det starka engagemanget. Kanske kan det jämföras med hur seglaren ser på hamnen. Seglaren skulle knappast kunna njuta böljornas frihet utan en trygg hamn. Ungefär så förhåller sig miljövännen till stad och land. Det är dock staden som allt mer blivit vår normala livsmiljö – vår hamn.

DET FINNS FÖRSTÅS MÅNGA miljöproblem i staden; luftföroreningar, avfall, buller, stress, segregering, vattenförsörjning och trafikstockningar. Men det vore fel att säga att staden i sig är en miljöbelastning. Staden är också hushållning med sin koncentration, rationalitet och stordrift, den är klimateffektiv – inte minst gäller det hur vi på våra breddgrader kan spara på bostadsvärme. I ett höghus bor vi mera energisnålt än i en villa. Staden kan vara smart. Den urbanisering som sker i dag jorden över är på ett sätt god resurshushållning. Problemet är att det urbana livet fjärmar oss från ekologin.

Sex av tio svenskar (5,5 miljoner) bor i dag i de tre storstadsområdena och i större städer. Det är ganska exakt tio gånger fler än vad som bor i glesbygd (0,5 miljoner). Övriga bor i mindre tätorter.

Städer som Lund, Linköping, Luleå är i dag mycket större än de var för bara en halv mansålder sedan. Den urbanisering som Sverige genomgått har förvisso varit en ganska betongkrävande historia, ändå är den en idyll om man jämför med megastäder ute i världen som till exempel Tokyo, Mexico City, Dehli och Sao Paulo som alla hyser mer än 20 miljoner invånare.

I Hongkong bor nästan lika många som i Sverige på en yta som är mindre än Stockholms kommun. Glenn Frommer bor där. Han är född i New York, har bott på en bondgård i Danmark i 16 år men arbetar numera som miljöchef för Hongkongs välrenommerade kollektivtrafikbolag MTR som också driver Londons tunnelbana och som hoppas få driva Stockholms.

HAN MENAR ATT MED HUS PÅ 40-50 våningar är Hongkong klimateffektivt, och staden har också en effektiv kollektivtrafik som politikerna investerar i varje år. Relativt få har bil.

– Att leva i en sådan stad kanske inte tilltalar er svenskar, ändå är det kanske framtiden.

I Hongkong använder varje person fem procent av sina inkomster till dagliga transporter, i Huoston i USA är siffran tre gånger så hög.

Den pågående diskussionen om Förbifart Stockholm kommenterar han så här:

– Bygger man en ny väg blir den snart full. Då bygger man en till som också snart blir full. Nej, man måste tänka annorlunda. Flytta ut jobben från centrum, utnyttja datorerna. Bygg hellre en ringled för spårvagnar. Kollektivtrafik kan ibland se dyrare ut än vägsatsningar. Det gäller att få de finansiella institutionerna att räkna in alla kostnader, också de för förstörd luft och förorenat vatten. Det skulle gynna kollektivtrafiken.

HAN SER ATT VÅRA STORSTÄDER står inför väldeliga utmaningar, störst i Afrika och Latinamerika.

– Vi dödar oss själva med förgiftning. Ändå är jag optimist, jag tror på människan. Vi borde ägna våra liv mer åt annat än konsumtion – åt barnen, konst och filosofi.

Miljövännen Frommer tycker att den snabba urbanisering vi ser nu är fruktansvärd när den sker oplanerat.

– Den som sker planerat är däremot mestadels bra.

Den urbana kulturen har en förunderlig dragkraft på människorna jorden runt. Urbaniseringen erbjuder tillväxt, innovation, kreativitet och kulturell mångsidighet. Hopp trots allt!

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.