Häng med på artjakt

BIOCACHING * Här börjar jakten på megarariteten dvärgplacodlav, i kajak genom Norra Vätterns skärgård. En två centimeter stor livsform som förvandlar mållöst friluftsliv till DETEKTIVARBETE.Ungefär som Pokémon Go, fast i stället för virtuella figurer som man fångar med mobilen finns levande, verkliga skatter att upptäcka.

Skribent Anna Froster

På en av de yttersta klipporna ska den finnas, våra drömmars lav. Dvärgplacodlaven klassades som utdöd i Sverige till 2008, när två lavspecialister spårade upp den på en udde i Vättern.

HIMLEN ÄR MÖRK och bränningarna växer sig större och större. Det gäller att vara helt fokuserad på nästa våg för att möta den rakt framifrån. Enligt all rimlighet borde vi styra in i lä bakom en udde, men vi måste fortsätta söderut, rakt emot vinden som har haft fritt spelrum över hela Vättern, ända från Jönköping. För på en av de yttersta klipporna ska den finnas, våra drömmars lav. 

1871 upptäcktes dvärgplacodlaven på en ö i Vättern och var sedan som uppslukad av gråberget. Flera delegationer med lavexperter sökte igenom ön där den hade hittats, men inte ett spår. Arten klassades som utdöd i Sverige och var nu bara känd från en plats i hela världen, i norska Gudbrandsdalen. Fram till 2008 när två lavspecialister spårade upp den på andra sidan om Vättern. På just den udde som vi nu kämpar fram emot.

Jag kan ibland längta efter att vara som Frodo i Sagan om ringen. Att ha ett självklart och väldefinierat mål – att ta ringen till Mordor. Hans friluftsliv på vägen dit får en glans och mening som mina irrande strövtåg ofta saknar. Åt-minstone när det börjar regna och man äter kalla matrester ur en plastburk. Men nu, med en två centimeter stor lav på näthinnan, märks inte hur händerna domnar kring paddeln. 

Vi surfar in i en vik, lyckas undvika att krascha in i stora svarta stenar och drar upp kajakerna bredvid några pur-purknipprötter. Det är orkidéer som gillar rik berggrund, en ledtråd på skattjakten. Vår skattkarta är ganska exakt eftersom lavskådare generellt är mer generösa än pirater. 

Första gången jag ringde Toni Berglund, som var med och återfann dvärgplacodlaven 2008 efter 139 år,  svarade han: ”Jo, Toni Berglund, det är jag, men någon lavexpert är jag inte”. ”Nehej, ursäkta, då har jag ringt fel”, sade jag och letade vidare bland andra Toni Berglund. Efter några minuter ringde han upp och sade att han i och för sig tittar en del på lavar, även om han inte är någon expert. Ödmjukhet är också ett av lavskådarnas karaktärsdrag. 

Hur som helst, vi följer Tonis beskrivning och klättrar ut på den yttersta udden. Den ser ut ungefär som de andra, med svartgråa klippor och vridna martallar. Läser instruktionerna igen, ”Stå med ryggen mot den yttersta, lilla krumma tallen, gå fram mot hällkaret framför dig och sök i högra kanten av hällen framför det”.  Efter en stunds stirrande på hällen är det som när man plötsligt ser en 3D-bild, en lav framträder som är mer knubbig i kanterna än skorplavarna runtomkring. Fruktkropparna har en frostig hinna som dubbelgångaren kvartslav saknar. Det är den! 

Någonting faller på plats, en mycket liten detalj i gråbergets klädedräkt men en alldeles egen. Som berättar en lågmäld historia om någonting som gör granitgolvet rikare. Som får klipporna att blomstra med ängsvädd, blåklockor, kattfot och lysande orangelavar. Antagligen stråk av grönsten, som är en blandning av basiska bergarter. Här och där trängde de upp ur Jordens inre och stelnade, långt innan den djupa smala Vättersprickan klöv jordskorpan för drygt 700 miljoner år sedan. 

Dvärgplacodlaven är en sann finsmakare, en prinsessan-på-ärten-lav som vill ha just basiska klippor. De måste också vara sydvända, exponerade för den där vinden och vågorna som kommer ända från Jönköping. Dessutom ska klipporna sköljas regelbundet av vågor eller vatten som sipprar över berget. Det är lätt att förstå att lavprinsessan är liten och platt, man skulle själv gärna trycka sig ner bredvid den tätt mot berget för att komma undan vinden.

Första delmålet är uppnått, vi har fått kryssa arten (alltså se den). Men den verkliga utmaningen är att hitta dvärg-placodlaven på nya platser, och förstå den kräsna laven lite bättre. Nog borde den kunna hitta någon mer klippa som duger bland tusen sinom tusen hällar i norra Vätterns skärgård. Vi vänder utåt igen. Kajaker är hoppöst stora och bängliga ting ända tills man sitter i dem. Då blir man som en blandning av sjöjungfru och vinbergssnäcka, med allt man behöver inuti sin långa stjärt.

Himlen har ljusnat och vattnet har blivit turkost. Som ett tropiskt hav med granskogshorisonter. Vi går iland på Grönön och har en hel ö med vandringsleder och rullstolsanpassade spänger för oss själva. Men det är de sydvända klipporna som gäller. Att krypa barfota över solvarma hällar är ett bra sätt att känna in biotopen. Olika hällar har samlat upp olika mycket värme under dagen. 

Nu börjar ett Gollumlikt krälande över klipporna, med näsan på någon decimeters höjd, för att läsa av världskartorna av skorplavar som breder ut sig. Då och då blir man liggande och drömmer sig bort. Lavriket här är som en platt urskog, där inte mycket har förändrats sedan klipporna höjde sig ur havet, bortsett från luftföroreningar. Det är svårt att förstå vad dvärgplacodlaven har att klaga på.  Solen sjunker och storlommen ropar. Nästa morgon fortsätter jakten lika hoppfullt.

Nitton storlommar ligger samlade och för ett knarrande samtal. En fiskgjuse slår ner efter fisk precis framför kajaken. Alla verkar ha något att göra men som människa är det lätt att känna sig lite onödig ibland. Det kan man bemöta med olika sorters mål, som att jaga, fiska, fota, fånga Pokémonfigurer, geocaching… eller som nu, biocaching. Vanlig hederlig artletning skulle man kunna säga, för att bygga på det stora pusslet. Det som behöver läggas för att förstå våra medvarelser.

Dagarna går, vi rör oss framåt över lavlandskapet på alla fyra. Helt klart off the beaten track som det brukar stå i reseguider. Det börjar kännas som att en nål i en höstack trots allt är en ganska stor del av höstacken jämfört med dvärgplacodlavens utbredning på Vätterns klippor. Vi vänder hemåt utan att kunna lägga fram någon ny upptäckt för vetenskapen, men vi har fått möta en lavprinsessa och känt Vätterns mest välslipade hällar mot kroppen. 


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Anna Froster
Artikeln publicerades i