Fiske på fattigas bekostnad

Fiske på fattigas bekostnad

Stora moderna EU-båtar konkurrerar med lokalbefolkningens öppna små kanoter om överfiskade och osäkra fiskbestånd utanför Västafrikas kust. EUs fiskeriavtal med fyra av världens fattigaste länder ska stödja lokalt fiske, men pengarna når inte fram.

Skribent Mats Hellmark

UNDER 2009 BETALAR EU 150 miljoner euro för att europeiska industrifiskefartyg (främst spanska) ska kunna fiska utanför Västafrikas kust. Meningen är att en stor del av pengarna ska bidra till utveckling av lokalt småskaligt fiske.

– Fiskeriavtalen från 2002 och framåt är en förbättring jämfört med de tidigare. De kallas för partnerskap, men i praktiken fungerar de inte så. Pengarna går inte till det lokala fisket som det är tänkt, säger Kajsa Garpe, Naturskyddsföreningens internationella handläggare för marina ekosystem och fiske.

Naturskyddsföreningen har granskat avtalen i rapporten Ett skepp kommer lastat. Fjärrfiskeriavtal ska gälla så kallade överskottsresurser på fisk som inte tas upp av fisket i avtalslandet. Men de flesta bottenlevande bestånd i Västafrika är redan överfiskade, liksom många andra bestånd. Osäkerheten är stor i många fall.

Rapporten rekommenderar att man ska skilja på fångst­avtal och partnerskap: pengarna för utveckling av ett hållbart lokalt fiske ska inte vara beroende av att EU-fartyg får fiska. Subventionerna till EU-fisket i fjärran vatten bör också avvecklas. Över huvud taget efterlyser rapporten ett större svenskt engagemang i förhandlingarna om nya avtal och inför reformen av EUs gemensamma fiskeripolitik, GFP.

– Logiken bakom fiskeriavtalen är en rest från en tid när européer inte hade några skrupler när det gäller att skövla

i Afrika, säger journalisten och författaren Isabella Lövin, en av rapportförfattarna.

– Många ser avtalen som en form av nykolonialism, man tillskansar sig livsmedel på fattiga länders bekostnad. Det skulle vara bättre om vi köpte fisk direkt från de här länderna så att de fick del av förädlingsvärdet. Nu landas fisken på Kanarieöarna och går därifrån till EUs marknader.

Isabella Lövin har träffat fiskare, myndigheter och politiker i Guinea, Guinea-Bissau, Mauretanien och Senegal.

– De lokala fiskarnas organisationer är kritiska till avtalen, men på högre nivåer anser man att pengarna behövs.

I Guinea-Bissaus och Mauretaniens fall rör det sig om så stora pengar som 30 procent av de totala statsinkomsterna.

I Guinea-Bissau ska 35 procent av ersättningen vara öronmärkt för fiskeutveckling. Avtalet med Senegal hörde till de största, men slutade tillämpas 2006. Sedan förra året gäller avtalet med Guinea bara tonfisk, osäkerheten är för stor om övriga bestånd.

Eftersom avtalspengarna inte är bistånd utan ersättning för tillgång till en naturresurs har EU ingen formell rätt att kontrollera hur de används. Men det mesta tyder på att inget eller mycket lite går till nödvändig utveckling av exempelvis kustbevakning (för att stävja det stora illegala fisket), vetenskaplig utvärdering av bestånd, sjösäkerhet eller uppbyggnad av inhemsk beredningsindustri.

I Mauretanien såg Isabella Lövin varken pirer eller hamnar längs den öppna oskyddade kusten, fiskarna har inte ens flytvästar och dödsolyckor sker ständigt när de öppna båtarna går ut i de höga vågorna. Här finns en stor potential att utveckla det småskaliga fisket.

– Också i Guinea-Bissau är det småskaliga fisket nästan helt outvecklat. Jag besökte den näst största fiskehamnen, Cacheau. Där finns 27 motoriserade kanoter, resten paddlas. Varken kylrum eller reservdelar finns. Samtidigt lägger myndigheterna höga licensavgifter på fisket för de fattiga fiskarna.

Förhållandena vid de två fiskelägen Isabella Lövin besökte i Guinea beskriver hon som fasansfulla. Från stranden och drygt hundra meter upp på land täcks marken av ett tjockt lager plastpåsar och skräp, rader av flagnande träbåtar ligger upplagda och förfaller och kvinnorna som jobbar med rökning av fisken arbetar tolv timmar om dagen i hälsofarlig tjock rök, ofta med barn vid sidan.

Både Guinea-Bissau och Guinea tillhör världens mest korrupta länder (enligt Transparency Internationals korrup-­ tionsindex). Den politiska situationen är mycket instabil. I Guinea-Bissaus fall håller banken som skulle betalat ut EU-pengarna dessutom kvar dem som säkerhet för en nationell skuld.

I Senegal ser problematiken annorlunda ut.

– Där finns en sådan överkapacitet i det egna småskaliga fisket att man inte kan skylla överfiskningen på EU-båtarna. Men å andra sidan finns heller inget utrymme för mer fiske på de flesta bestånd.

EU-FISKET ÄR INTE DET ENDA problemet för fisket i området: korruption, tjuvfiske och miljöförstöring bidrar också. Men avtalen skulle kunna spela en positiv roll om grund­upplägget såg annorlunda ut, menar den andre rapportförfattaren, Mikael Cullberg, expert på fiskeavtal.

– Så länge länderna bara säljer tillträde till resursen fiske är det inte säkert att det kommer de fattiga tillgodo. Fisket ger sitt bästa bidrag när fisken landas lokalt, oavsett om den sedan exporteras eller konsumeras lokalt.

Fisket har en avgörande betydelse för sysselsättning och som proteinkälla för en stor del av världens fattiga, särskilt

i Västafrika. Ändå har det nästan helt glömts bort i biståndssammanhang de senaste 15 åren.

– Inom EU har man nog tyckt att mycket pengar ändå gått till Västafrika genom fiskeriavtalen. Men vi menar att det är ett falskt samband, som inte leder till utveckling.

Om man har säkra uppgifter som visar att det finns överskott på fisk och hela ekosystemen vägs in kan han tänka sig fiskeriavtal även i framtiden. Men samarbetet för utveckling ska inte hänga på beståndens storlek.

– Med dagens upplägg slutar utvecklingssamarbetet om fisken tar slut.

Sverige har ett ansvar för att främja hållbar utveckling inom fiskesektorn inom ramen för sin politik för global utveckling. Men hittills har landets hållning varit passiv inom EU, enligt Mikael Cullberg. Han har själv deltagit i förhandlingar för Sveriges räkning, men inte kunnat agera eftersom han saknat tydliga instruktioner från regeringen.

– EU-kommissionen har efterlyst att fler medlemsstater deltar i förhandlingsarbetet, inte bara de länder som är direkt inblandade i fisket. Jag tror det finns goda förutsättningar för en ny europeisk fiskeripolitik, säger Mikael Cullberg.

Det är inte självklart att situationen skulle förbättras utan EU-avtal: enbart privata överenskommelser kan öka utfiskningen och minska insyn och öppenhet. Å andra sidan var rapportförfattarnas test av den påstådda öppenheten i de befintliga avtalen en besvikelse. EU-kommissionen kunde inte besvara någon av de frågor man ställde.

Rapportförfattarna har intervjuat fiskeministrar i de fyra afrikanska länderna (Guineas minister har dock redan bytts ut efter en statskupp) och även den svenske jordbruksministern Eskil Erlandsson. Men den mest omvälvande upplevelsen var mötena med fiskrökerskor och fiskare på stränderna, berättar Isabella Lövin.

– Alla hade starka och tragiska upplevelser att berätta om, som på olika sätt illustrerar problemen.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Mats Hellmark
Artikeln publicerades i