VI ÅKER LÄNGE OCH VÄL på knappt farbara lervägar i västra Uganda. I byn Katturo ska vi träffa David Bumutonda och hans fru Jenifer som odlar ekologisk ananas. Längs vägarna möter vi hela tiden bönder eller deras barn som är nedtyngda av bananstockar, ananas eller andra frukter och grönsaker. De bär själva eller har lastat sina cyklar till bristningsgränsen. Så var det även för David Bumutondo för drygt tio år sedan.

– Tidigare sålde jag min frukt på marknaden. Jag fick cykla ganska långt, 1,5 mil, och ibland fick jag tillbringa hela dagen på marknaden. Jag visste aldrig vad priset skulle bli, det var alltid en chanstagning. Men nu har jag planer för framtiden, jag vill köpa mer mark och odla lika mycket ananas som tio bönder, säger han.

Numera slipper han den långa transporten och att vara utlämnad till uppköparnas godtycke på marknaden. Han säljer sin ananas och sina bananer till det ekologiska företaget Amfri Farms som är Ugandas största exportör av ekologisk frukt. De kommer regelbundet och hämtar hans frukt och priset står inskrivet i kontraktet.

HAN OCH JENIFER ÄR PÅ MÅNGA SÄTT TYPISKA bönder i Uganda. De har fem barn, ett sjätte på väg, och äger bara en hektar jord där de dels odlar grönsaker till familjen, dels grödor till försäljning. Det är en omöjlig ekvation för ett drägligt liv, men tack vare att de får mer betalt för den ekologiska ananasen har de lyckats ta sig några steg ut ur fattigdomen. Där lerhyddan tidigare stod, finns ett nybyggt betonghus och i ett av uthusen står den nya motorcykeln.

– Nu har vi råd att låta våra barn gå i skola och jag planerar att köpa mer mark. Jag tror på framtiden, säger David.

Den ananas de odlar exporteras, precis som merparten av den ekologiska produktionen i Uganda. Uganda är det land i Afrika som har svarat snabbast på den västerländska efterfrågan på ekologisk mat. Här finns den största certifierade produktionen, som upptar drygt två procent av jordbruksmarken, och även den största exporten. Den viktigaste marknaden är EU, främst Tyskland och Danmark. I Sverige kanske vi framför allt tänker på ekologiskt kaffe från Uganda, men andra stora exportgrödor är kryddor som vanilj, sesam, bananer och ananas. Trots lågkonjunkturen har Ugandas ekoexport fortsatt att öka och den är i dag värd omkring 220 miljoner kronor.

– Det kommer hela tiden efterfrågan på nya produkter. I går ringde ett tyskt företag och ville köpa 10 ton ekosocker, men vi odlar inget ekologiskt socker. Vi får börja med det under året, säger Moses Muwanga, ordförande för Nogamu, National Agricultural Movement of Uganda, som organiserar bönder, företag och konsumentorganisationer.

EN FÖRUTSÄTTNING FÖR EXPORT är certifieringen. Det antas att så många som 18 miljoner bönder i Uganda bedriver jordbruk utan kemiska bekämpningsmedel och handelsgödsel, helt enkelt för att de inte har råd med dessa insatsvaror. Man kallar det ”organic by default”, man odlar ekologiskt för man har inget annat val. Av dessa är bara 250 000 certifierade, men det har de å andra sidan blivit mycket snabbt. Under de senaste sex åren har siffran tiodubblats. Sverige har spelat en stor roll i detta genom SIDA-projektet EPOPA som under sex år bedrev utvecklingsarbete genom att utveckla den ekologiska exporten.

– Antalet certifierade bönder ökade kraftigt under dessa år och vi ser också att den ekonomiska standarden har stigit för dessa bönder och att de har blivit både bättre lantbrukare och företagare, säger J.B. Mugisha på Agro Eco-Louis Bolk Institutet i Kampala, som samarbetade med svenska Grolink inom EPOPA.

GUNNAR RUNDGREN, GRUNDARE AV KRAV och konsult för Grolink, arbetade med EPOPA. Han konstaterar att många av projekten har överlevt, även efter att SIDA-programmet upphörde, vilket inte hör till vanligheten.

– Jag tror att utvecklingen i Uganda kommer att fortsätta rulla på i rätt snabb takt. Nogamu är väl organiserat och regeringen är i dag mer intresserad av ekologiskt lantbruk och kommer troligen att bidra med pengar. Den stora utmaningen är att utveckla den lokala marknaden, eftersom Uganda bara kan konkurrera med vissa grödor på exportmarknaden, säger han.

Nogamu märker att det finns ett spirande intresse för ekologiskt även inom landet och ordet ”eko” används allt mer i marknadsföringen.

Men även om mycket har hänt under de senaste åren, så finns det givetvis problem och certifieringen är ett sådant. Bönderna certifieras i grupp och kostnaden står oftast exportföretaget eller kunden för, men certifieringen kräver att bönderna är bättre organiserade.

Regeringen visar ett visst intresse för det ekologiska och verkar vara på väg att acceptera den utvecklingsplan som Nogamu har jobbat fram. Det handlar om krav på att alla ekoprodukter ska vara märkta, bättre tillgång till ekologiskt utsäde, obesprutade zoner, konsumentinformation och utbildning inom ekologiskt lantbruk.

Tidigare har dock staten inte satsat en enda ugandisk shilling på ekojordbruket, ibland har man till och med motarbetat det. Ett sådant exempel är den statliga DDT-besprutningen i kampen mot malaria.

– DDT sprutas inomhus i bostäderna, som ofta fungerar som lager för deras skörd också. Det skadar inte bara folks hälsa utan även deras möjligheter att sälja sina varor som ekologiska och få bättre betalt, säger Josefin Akia, chef för opinionsbildning och politik hos Nogamu.

FORTFARANDE ÄR TRANSPORTER ett av de större problemen. Flygfrakt är dyrt, vägnätet är dåligt utbyggt och ofta i dåligt skick. Ugandas utveckling är beroende av snabbare transporter till marknaden, det vet inte minst David Bumutonda som är tacksam över att han numera slipper den långa och tunga cykelfärden till marknadsplatsen.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.