Dör floden dör vi också

Dör floden dör vi också

"Utan vatten inget liv", det är grunden för bybornas engagemang mot ett stort dammbygge i den vackra Melamchidalen i Nepal. Framtiden för 2 000 risbönder ställs mot det ökade vatten­behovet i huvudstaden Kathmandu.

Skribent Anders Friström

KÖN TILL DET NYÖPPNADE PALATSMUSEET ringlar sig runt kvarteret. Fattiga nepaleser står långa timmar i kö för få att se den lyx som omgav deras älskade kung Birendra, som mördades 2001. Kanske kan besöket skänka en smula trygghet i den unga och politiskt instabila republiken.

En sak har de kortvariga och skakiga regeringar som lett Nepal de senaste åren haft gemensamt, suget efter hydrodollar. Indien trycker, med hjälp av Asiatiska investeringsbanken, på sina grannländer i Himalaya för att få bygga stora vattenkraftsdammar för den indiska industrins behov av elkraft. I Nepal planeras 37 nya dammar förutom de femton som redan finns.

Eftersom 60 procent av landets befolkning inte har tillgång till elnätet är de nya dammarna av begränsat värde för landet. Elen går på export samtidigt som en stor andel av Nepals bästa jordbruksareal läggs under vatten. Nedströms dammarna försvinner möjligheten till bevattning under torr­tiden. I hela Himalayaregionen planeras för över 400 dammar, många av dem med stöd av klimatkrediter från CDM-systemet. På andra sidan vattendelaren, i Kina, pågår också hundratals dammprojekt. Himalayas floder lever farligt.

JEEPEN STÅNKAR SIG ÖVER YTTERLIGARE ett backkrön och äntligen ser vi en skymt av vårt resmål, den vackra Melam­chi­flodens dalgång, några mil öster om Kathmandu. Risfälten breder friskt gröna ut sig längs terrasserna och i dalbottnen, bevattningskanaler strålar ut från floden och sprider vattnet över hela dalen. Här är subtropiskt och bördigt, med det kalla och friska flodvattnet från glaciärerna högt uppe i bergen som livgivare.

Bilen skumpar vidare längs den väg uppför dalgången som håller på att anläggas och förbättras. Vägen ska leda upp till det planerade dammbygget i Melamchi. Vattnet kommer att användas främst för dricksvatten och bevattning i den folkrika Kathmandudalen, men ska även ge en del el. En 2,6 mil lång tunnel ska leda över vattnet till huvudstaden, vars befolkning svällt till nära 2 miljoner under åren av inbördes­krig.

– 170 miljoner liter vatten kommer att ledas bort från Melamchifloden varje år, säger Ratan Bhandari från den nepalesiska miljöorganisationen WAFED, Water and Energy Users Federation.

2 000 människor i 14 byar berörs av projektet. WAFED organiserar motståndet mot dammbygget bland lokalbefolkningen. Projektet har redan pågått i över femton år, men ännu har inte själva dammbygget startat. Politisk oro och problem med avhopp bland finansiärerna, däribland biståndsmyndigheterna Sida och Norad, har bidragit till förseningen. Nyligen klev den Asiatiska utvecklingsbanken ADB in som huvudfinansiär och bygget har tagit ny fart. Nu finns en kinesisk entreprenör kontrakterad för själva bygget av dammen och tunneln, men de nödvändiga åtgärderna i andra änden återstår, en upprustning av huvudstadens svårt läckande vattenledningsnät och bygget av bevattningsreservoarer i Kathmandudalen. Projektet innebär också en privatisering av vattendistributionen i dalen, vilket var en av anledningarna till Norads och Sidas avhopp.

Några framgångar för bybornas motstånd har varit att de med WAFEDs hjälp har kunnat driva en rättsprocess som gett dem rätt till kompensation för förlorad mark för vägbygget och löften om att få behålla tio procent av flodens vatten­flöde.

– Melamchiprojektet är mycket dyrbart, det kommer att kosta mer än 500 miljoner dollar, och behövs egentligen inte, säger Ratan Bhandari. Det finns andra vattenresurser i Kathmandudalen, man kan använda grundvatten och mindre vattendrag. Framförallt gäller det att täta läckorna, 70 procent av vattenledningsvattnet i Kathmandu läcker ut ur systemet.

Ett alternativ till vattenkraft från dammbyggen är småskaliga ”run of the river”, strömkraftverk, där man placerar turbiner direkt i forsarna eller med bara en liten damm precis runt kraftverket.

– Sådana projekt förespråkas dock inte av myndigheterna och lokala initiativ för småskalig elproduktion stoppas av landets vattenlagar, säger Ratan.

VI HÄLSAR PÅ HEMMA hos Ram Bahadur Khadara och hans familj i byn Polchuk. Ram är risbonde och fiskodlare, men också lokal samordnare för dammotståndet i Melamchi och vice ordförande i WAFED.

– Utan vatten, inget liv, säger Ram. Utan flodvattnet kan vi inte odla ris under torrtiden och vår anläggning för uppfödning av bäcköring går helt till spillo.

Familjen bor enkelt men vackert i ett traditionellt stenhus mitt bland risfälten. De bjuder på nygrillade bäcköringar i kvällningen. Vi blickar ut över fälten i den uppstigande månens sken och pratar om oron för framtiden.

– Fisket i floden är viktigt för alla här, och fisken kommer helt att försvinna, jordbruket slås ut av vattenbrist och folk kommer att tvingas att flytta till en osäker tillvaro i Kathmandus utkanter, säger Ram. Det har talats mycket om att väg- och dammbygget ska ge nya jobb. Men folk här har inte rätt kvalifikationer för det.

VISST VILL BEFOLKNINGEN ha utveckling, framförallt skolor och sjukstugor, och vägen har gjort kommunikationerna enklare. Förr fanns bara en vandringsled, men i slutändan förstör dammen mer än den ger byborna, enligt Ram.

Vi vandrar uppför flodfåran, som omges av vida stenfält där floden forsar fram under regntiden. Nu under torrtiden är strömmen rätt beskedlig, som en fjällälv hemmavid. Här är mycket vackert, vegetationen liknar svensk fjällflora i förstorat format, uppblandat med exotiska subtropiska växter. Där dalen smalnar av till en djup ravin kastar sig slöjor av små vattenfall ner längs bergssidorna. Här där det är som smalast ska själva dammen byggas, 25 meter hög. Tunneln som ska leda bort vattnet har man börjat bygga på i andra ändan, 26 kilometer bort.

Bafuran Nondrap äger en traditionell vattenkvarn vid floden. Familjen har redan förlorat merparten av sin odlings­mark till vägbygget, och när dammen är klar försvinner också utkomsten från vattenkvarnen.

– Jordbruket påverkas starkt av bygget, utan bevattning kan vi inte odla som i dag. Jag får inget ris att mala och inget vatten att driva kvarnen.

Bafuran, som är med i byns kommitté mot dammbygget, anser att motståndet mot dammbygget är starkare nu än på länge.

– Jag tror att vi kan vinna, vi har inget val annat än att fortsätta kämpa. Vi måste åtminstone få behålla en större andel av vattnet kvar i floden.

– Om floden dör så dör vi också, inflikar hans fru lakoniskt.

Loknath Bhandari har en liten affär längs den nya vägen. Tidigare var han bonde men han har förlorat det mesta av sina marker till vägbygget. Den kompensation som han fick räckte till det nya huset och affären. Lite mark har han kvar, men inte så han kan livnära sig, vare sig på jordbruket eller på affären.

Byns kvinnogrupp känner sig ignorerade.

– Vi vill ha rent dricksvatten, säger en av kvinnorna, och tillräckligt med vatten kvar till våra odlingar, men ingen lyssnar på oss. Vi är också rädda för olyckor när alla stora lastbilar ska uppför vägen till dammbygget, samma väg som våra barn tar på väg till och från skolan.

I MER ÄN FEMTON ÅR HAR miljöorganisationen WAFED organiserat det folkliga motståndet mot storskaliga dammar.

– Den senaste tiden har det blivit allt svårare att finansiera vår verksamhet, säger Gopal Siwakoti Chintan, koordinatör för Wafed. Biståndsorganisationerna i Väst vill nu bara stötta klimatrelaterade projekt. Man vill inte förstå att vårt motstånd mot dammbyggena i grunden också handlar om klimatanpassning, utan en god vattenhushållning och fritt rinnande vattendrag kan vi inte klara klimatförändringarna.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Anders Friström
Artikeln publicerades i