Allemansrätten ger alla rätt att gratis uppehålla sig på annans mark och vatten och att plocka bär, svamp och blommor. Rätten får inte utnyttjas så att den stör hemfriden, medför nämnvärd skada eller olägenhet för markägaren. Rätten kan utnyttjas kollektivt och kommersiellt. Den grundar sig på sedvana men är omnämnd i grundlagen och miljöbalken samt indirekt begränsad genom vissa stadganden i brottsbalken.

Allemansrätten skattas högt av många svenskar och lockar turister till Sverige. Många av oss känner till vyer, sjöar, berg och naturhamnar som om de vore våra käraste ägodelar, men den skapar konflikter, framför allt med markägare.

Om allemansrätten orsakar skador och slitage kan naturreservat inrättas, men bara om det behövs för att bevara biologisk mångfald eller värdefull naturmiljö. Om allemansrätten i andra områden utövas så intensivt att det medför avsevärda skador eller olägenhet, kan markägaren hos domstol utverka förbud mot fortsatt nyttjande. Men då måste han kunna peka ut en ansvarig så att förbudet får påtaglig effekt. Det går inte alltid. Möjligen behöver därför skälen för inrättande av naturreservat vidgas.

I populära områden kan en ständig invasion av folk strax utanför tomtgränsen i sig irritera. Då borde någon kanske kunna besluta om en utvidgad hemfridszon.

Nyligen har Lantbrukarnas riksförbund krävt att allt kommersiellt utnyttjande av allemansrätten ska kräva mark­ägarens tillstånd. Miljöministern har hakat på: »Den som bedriver kommersiell verksamhet ska också vara beredd att betala motsvarande hyra eller slitage …«

Kravet bör kanske tillgodoses såvitt gäller skördande av naturprodukter för annat än husbehov. Här går den svenska allemansrätten längre än i andra länder med allemansrätt.

Men om lrf och ministern tror att nedskräpning och skador skulle minska genom att kommersiella aktörer ska betala hyra, tar de nog miste. Sådana aktörer är ofta kända och ser till att kunderna sköter sig. Sett från denna synpunkt bör allmänheten uppmuntras att delta i ledarledda turer.

Miljöministern har stött lrfs krav på hyra för själva vistelsen, även när denna är oskadlig, genom en jämförelse med kaféer och frisörer som använder andras lokaler. Då är det emellertid fråga om särskilda anordningar. Om en mark­ägare uppför hopptorn, toaletter och omklädningsrum vid en strand, vilket kräver bygglov, får han ta betalt av dem som utnyttjar anordningarna. En rätt till hyra för själva uppehållsrätten skulle vara en drastisk förändring, även om denna (inledningsvis) bara skulle gälla kommersiella aktörer. Bad- och fjällhotell har i alla tider byggt sin verksamhet på att gästerna utnyttjar annans vatten eller mark. Under senare år har nya företag med naturguidning vuxit fram som har betydelse för sysselsättningen i bygden. I andra nordliga länder med allemansrätt belastas kommersiella aktörer inte av någon avgift. Ett samtyckeskrav skulle vidare medföra stora organisatoriska problem, och enskilda markägares vägran eller orimliga avgiftskrav kan spräcka ett naturligt rörelsemönster. Ändå når man inte de som tjänar grova pengar, som utrustningsindustrin och transportsektorn.

lrfs krav stämmer inte med grundlagens äganderättsinnehåll. Kommersiellt utnyttjad allemansrätt fanns när regeringsformen andra kapitlet, 18 paragrafen formulerades. Markägare ges där rätt till ersättning om ingrepp i det allmännas intresse stör pågående markanvändning, men alla ska ha tillgång till naturen »oberoende av vad som föreskrivits ovan«. Vill verkligen miljöministern riva upp den grundlagskompromissen?

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.