Skolbarn hjälper salamandrar till säkra vatten

Vårsolen lyser över dammen mitt i det idylliska villaområdet i Bromma i västra Stockholm. En grupp fjärdeklassare från Olovslundsskolan har samlats i den torrlagda plaskdammen strax intill. De har med sig hinkar och pinnar och får instruktioner av den pensionerade läraren Elisabet Söderlund.

Längs plaskdammens kant ligger blöta lövhögar som eleverna har samlat ihop dagen innan. De blir till övernattningsplatser som ger nedfallna salamandrar fukt och skydd mot rovdjur. Två eller tre elever får ansvar för varsin lövhög.

– Dra ut en liten hög med löv stor som en hamburgare, och peta försiktigt isär med pinnen. Det gäller att vara noggrann så att det inte finns minsta chans att en salamander gömmer sig där, säger
Elisabet Söderlund.

Dammarna minskar i stadsmiljö

Fram till 2008 var den torrlagda plaskdammen en dödsfälla för djuren under april och maj. Det är den period då salamandrarna vandrar från övervintringsplatser som gamla stubbar, murkna stammar eller håligheter under stenar till närmaste vatten för att para sig och lägga ägg.

Småvatten och dammar försvinner eller krymper, särskilt i stadsmiljö. Groddjur har det tufft i dagens natur. Men Olovslundsdammen, som anlades för 100 år sedan, är fortfarande en fristad i Stockholmsområdet. En grov uppskattning är att cirka 10 000 mindre vattensalamandrar och 1 000 större vattensalamandrar lever här.

Länge fastnade stora mängder av djuren i plaskdammen strax intill. De är dåliga klättrare och om de ramlar ned kommer de inte uppför de lodräta kanterna.

– Det var rena massdöden. Så kunde vi ju inte ha det, säger ekologen och naturguiden Martina Kiibus, som tidigare jobbat för Bromma stadsdelsförvaltning.

Att lägga igen plaskdammen hade förmodligen väckt ramaskri bland områdets barnfamiljer, och kanske skapat motstånd snarare än stolthet över att ha djuren som grannar. I stället såg Martina bland annat till att en låg mur uppfördes runt en del av dammen. Färre salamandrar dog men problemet var inte löst.

Den stora förändringen kom 2008 när hon drog i gång ett samarbete med låg- och mellanstadieskolan intill.

– Det var så klokt av kommunen att låta skolan hjälpa till, säger Elisabet Söderlund som var med och utvecklade ett arbetssätt som både räddar djuren och ger barnen kunskaper för livet.

Något av det första hon pratar om med barnen i den torra plaskdammen är rättvisa. I skolan försöker alla vuxna vara rättvisa. Men det här är inte är något vanligt skolprojekt, förklarar hon.

– Annars hade man säkert lagt ut lika många djur i varje lövhög. Så är det inte här. Gruppen där borta kanske hittar många men ni inga. Det betyder inte att de är duktigare, det råkar bara bli så. Inget att vara sur över.

Rekordet är 114 salamandrar på en lunchrast

Celine Wincent och Alfred Vargensten Westerström hämtar vatten från den stora dammen för att kunna transportera upphittade djur. De undersöker sin hög noggrant men hittar bara löv.

Natten har varit kall och det har inte regnat, inga idealiska förutsättningar för vandring. Snart visar det sig också att inga salamandrar krupit in under löven den här dagen.

Andra gånger kan fångsten vara stor, rekordet är 114 salamandrar som fick skjuts från plaskdammen till lekvattnet på en enda lunchrast. Djuren köns- och artbestäms och juveniler (inte könsmogna) noteras före transporten. Temperatur i luft och vatten registreras också varje dag.

– Vi för noggranna protokoll, vilket är en av poängerna. Nu har vi en lång vetenskaplig studie över salamandervandringen, säger Elisabet Söderlund.

Djuren överlever och eleverna lär

2008 – 2025 räddades sammanlagt 1 672 större och 7 213 mindre vattensalamandrar.

Varken Celine eller Alfred är särskilt besvikna över att de inte fick rädda några salamandrar den här gången, men hoppas på bättre tur nästa gång som det är deras tur att vara med.

– Det är roligt med utomhusundervisning. Man får prova på något nytt och vara med och rädda djur som är hotade, säger Celine.

Alfred tycker det är spännande att lära sig rätt taktik för att fånga och arbeta med salamandrarna.

När Elisabet gick i pension för sju år sedan fick hon frågan om hon ville fortsätta att hålla i salamanderräddningen. Det ville hon gärna, fördelarna är flera.

– Djuren överlever, eleverna får ett jätteroligt projekt som de lär sig mycket på och stadsdelsförvaltningen kan sova gott om natten.

Att aktiviteten lett till större förståelse för naturen hos skolbarnen har dokumenterats vetenskapligt. Studien visade också att det är en effekt som håller i sig (se faktaruta nedan).

Salamandrarna skjutsades i hink

Ett par veckor efter besöket vid Olovslundsdammen följer vi med Martina Kiibus på nattlig guidning i Stockholms äldsta naturreservat, Judarskogen på andra sidan Drottningholmsvägen.

En dryg kilometer från Olovslundsdammen finns här en annan mindre damm som hon lät anlägga 2007. Vårutflykten hit har blivit en tradition som lockar många närboende, men också ett sätt att fira en unik räddningsaktion.

– Så vitt jag vet är det första gången en återplantering av större vattensalamandrar lyckats så här bra.

Den nya dammen lockade grodor, paddor och mindre vattensalamandrar men de större lyste med sin frånvaro. Djuren hade funnits i området tidigare men inte setts till sedan mitten av 1990-talet.

Martina Kiibus insåg att några nya inte skulle hitta till dammen på naturlig väg. Men projektet vid Olovslundsdammen gav en öppning. Hon sökte och fick dispens från fridlysning och förbud och började ”låna” av de större vattensalamandrar som eleverna fångade in.

Under våren 2009 fick sammanlagt 100 djur lifta i en hink på Martina Kiibus cykelstyre till den nya dammen, för att leka och förhoppningsvis lägga ägg på vattenväxterna.

Kruxet var att salamandrar söker sig till sina gamla övervintringsplatser på hösten. Skulle de försökt ta sig tillbaka hade många blivit överkörda. För att undvika det hägnades dammen in och hinkar med fuktiga löv grävdes ner innanför stängslet.

Hela 96 av 100 utsatta salamandrar hamnade i hinkarna och fick skjuts med cykel tillbaka till Olovslund. Men hade kärlekssommaren gett önskat resultat? Martina Kiibus räknade juveniler runt dammen i augusti.

– En salamanderexpert hade sagt att 100 juveniler vore ett bra resultat. Jag hittade över 400!

Eftersom det tar några år för salamandrar att bli könsmogna följde sedan en lång och spänd väntan. Men en vårkväll 2012 fick hon syn på fem hanar av större vattensalamander vid dammen.

– Wow, vilken känsla! Jag stod bara och skrek när jag fick syn på dem.

Utflyktsdeltagarnas ficklampor lyser upp mörka gamla träd innan de riktas nedåt. Ljuset blänker i den lilla dammens vatten och snart ropar någon till. Djur i sikte, strax under ytan. Mindre vattensalamandrar snirklar mellan växterna i strandkanten och visar upp sig för varandra. Ibland vänder de upp buken som lyser i skarpt orange.

Salamandrar lockar med feromoner

De större vattensalamandrarna är mörkare, men en silverstrimma på sidan av hanarnas svansar blänker i det mörka vattnet. Hanar av båda arterna bär lekdräkt: taggiga ryggkammar som för tanken till sagodrakar i miniatyr.

– De större salamandrarnas drakrygg är delad, den och silverstrimman gör det lätt att skilja dem från de mindre salamandrarna som har hel drakrygg. Strimman är så läcker, säger Martina Kiibus.

Till skillnad från grodor och paddor kommunicerar salamandrar inte med ljud utan med rörelser, färger och feromoner – lockande dofter från kloaköppningen.

Den fascinerande ritualen pågår till synes ostörd av ficklampornas ljus. Parningsturerna är komplicerade och mycket måste stämma för att honan ska välja att ta emot spermatoforen – spermiepaketet som hanen placerar på botten.

– De kan dansa för honorna i timmar nu när mörkret fallit. När man går runt dammen så här års brukar man kunna se ett hundratal större vattensalamandrar i farten. Det har blivit en ganska livskraftig population, säger Martina Kiibus.

Att deras förfäder kom hit i en hink på hennes cykelstyre är de förstås lyckligt omedvetna om.