Omtvistad väg i Kamajokks naturreservat

En vägbredd ska aldrig bli en åsikt. Det säger Monika Sarstad, en av markägarna i området.

– En vägs bredd är inget man kan rösta om. Diskussionen kännetecknas av påfallande faktaresistens.

En del av markerna kring och i Kamajokks naturreservat, norr om Kvikkjokk, har varit i familjen Sarstads ägo länge. Det är ett arv som förpliktar, anser Monikas bror Björn Sarstad som till skillnad från sin syster är en av få fastboende i området.

– Det här är väldigt skyddsvärda områden. I tio generationer har vi förvaltat detta och vi ville inte bli den generationen som inte lyckades skydda det, säger Björn Sarstad.

Gott om höga naturvärden

I backen syns spår av älg, senare ser vi dem beta på en myr längre bort. Bland trädtopparna hörs gransångaren och vi skymtar såväl havsörn som fjällabb och hökuggla. Längre upp i Änokdeltat och Kamajokk naturreservat syns de snöklädda topparna inne i världsarvet Laponia och Sareks nationalpark.

Här växer också de nära hotade arterna violmussling och tallstocksticka. Just områdets höga naturvärden och skydd av biologisk mångfald var några av skälen till att naturreservatet bildades.

I slutet av december 2001 drog en storm in över Kvikkjokksfjällen. Vindarna uppnådde styrkor som senare skulle påminna om den värsta storm som drabbat Sverige i modern tid, stormen Gudrun 2005. Fenomenet kallas fallvind och sker när kalla vindar från Atlanten ökar i styrka när de passerar fjällryggarna.

Björn Sarstad kallar det för katabatisk vind.

– Detta fenomen bildar en kall luftmassa och eftersom kall luft är mycket tyngre än varm kan det skapa kraftiga vindhastigheter. Det var en enorm kall luftmassa som kom från nordväst. Det var ingen tromb, alla träd gick ner i samma riktning.

Resultatet blev ett plockepinn av träd som syns än i dag. De stormfällda träden är ”ett värdefullt exempel på ett naturfenomen som i mycken liten grad bevaras i det brukade skogslandsskapet”, enligt Länsstyrelsen i Norrbotten.

Familjen Sarstad bestämde sig för att försöka bilda ett naturreservat. Det skulle visa sig vara långt ifrån friktionsfritt.

Flera konflikter om naturreservatet Kamajokk

Det ledde till en tuff debatt i medierna och från flera håll bedrevs det kampanjer mot naturreservatet. Syskonen Sarstad kände att många kommentarer riktade sig mot dem personligen.

– Det påstods att andra markägare inte skulle få koka kaffe, jaga och fiska inom naturreservatets gränser. Vi upplevde en nedsättande attityd mot oss bara för att vi värnade om miljön, säger Monika Sarstad.

En omtvistad traktorväg

Efter en infekterad och utdragen process bildades till slut naturreservatet Kamajokk 2007, men konflikten var långt ifrån över. I stället blev det början på en utdragen och minst sagt bisarr historia där frågan om bredden på en liten traktorväg hamnat i centrum.

Traktorvägen är inledningsvis en del av Kungsleden och leder sedan in i naturreservatet och Laponia. Sedan 1979 är markägarna kring vägen del av en samfällighet, och i och med att naturreservatet bildades stod det snart klart att medlemmarna inte var överens om den gemensamma vägens bredd.

En av de markägare som hade avyttrat mark till naturreservat krävde intrångsersättning, det vill säga ersättning för mark som inte längre kan användas, för en vägrad avverkning utanför reservatet längre upp i Änokdeltat. Ersättningen avgörs delvis av vägens bredd. För att kunna visa att virket skulle kunna föras ut längs med vägen krävs det att vägen är fyra meter bred.

Markägare har rätt till ersättning

I november 2022 fastslog mark- och miljödomstolen vid Umeå tingsrätt att markägaren hade rätt till intrångsersättning utifrån en vägbredd på fyra meter. Sveriges Natur har tagit del av handlingar som visar att markägarens advokat bett Naturvårdsverkets representant i samfällighetsföreningen att vittna om vägens bredd.

Naturvårdsverket sitter i samfälligheten som förvaltare av naturreservatet som berörs av vägen. Myndigheten har delegerat uppdraget att representera den i föreningen till Länsstyrelsen i Norrbotten där handläggare Gunilla Manbré har fått uppdraget.

Hon är också ordförande i föreningen. I oktober 2022 anlitade hon en entreprenör som röjde delar av vägen, även inne i reservatet, utifrån att den skulle vara fyra meter bred, något hon inte minns i dag.

– Jag har inget minne av det, men det kan hända att vi har pratats vid kring någon detalj, säger hon när Sveriges Natur ringer upp.

Sveriges Natur kan på plats i reservatet tydligt se hur någon har försökt att bredda vägen mer än fyra meter. På samfällighetens årsmöte 2023 säger den markägare som har fått intrångsersättning:

”För jag har sagt att jag ska fram med en lastbil som är fyra meter bred så det måste finnas en väg som är fyra meter bred, det måste finnas ett vägområde som kanske är sex till sju meter brett för att man ska kunna ha en vettig väg”, framgår det av transkriberingar av diskussioner vid mötet som Sveriges Natur har sett.

Träd och buskar får inte skadas

Enligt Naturvårdsverket åligger det samfälligheten att sköta underhållet av sin väg, men i reservatsföreskrifterna står det också att det är förbjudet att skada levande eller döda träd och buskar. Det är förbjudet att riva upp vegetation som mossor, lavar och vedlevande svampar.

Gunilla Manbré säger att uppdraget att beställa röjning kom från föreningen, ingen annan, att hon själv inte har några kopplingar till trakten.

– Jag är absolut inte jävig eller har några som helst intressen i Kvikkjokk.

Som ordförande i samfällighetsföreningen representerar Gunilla Manbré Naturvårdsverket, men en utredning från samma myndighet visar att vägen är 2,6 meter bred, inte fyra. Trots detta argumenterar Gunilla Manbré i flera mejl, som Sveriges Natur har läst, för att vägen är just fyra meter bred.

Ingen uppfattning om vägens bredd

I mejlen framgår det även att Naturvårdsverkets lantmätare har informerat Länsstyrelsen i Norrbotten om vägens bredd. Lantmätaren förtydligar att vägen visserligen inledningsvis är fyra meter eftersom det är ett så kallat fätåg, vilket är en stig där man historiskt sett har transporterat tamboskap.

Naturvårdsverket hänvisar också till historiska lantmäterihandlingar och en karta över byn från 1905. Det är en karta som Sveriges Natur också har sett. Trots detta vill inte Gunilla Manbré säga till tidningen hur bred vägen är.

– Jag har inte någon direkt uppfattning om det just nu. Det är en fråga som vi får ta ställning kring om vi behöver göra något med vägen, säger hon.

Av protokoll från samfällighetsföreningens styrelsemöte framgår det även att hon har röstat emot att utgå från Naturvårdsverkets utredning. Sedan har hon beställt en röjning av vägen.

När Sveriges Natur frågar varför hon har röstat emot den myndighet som hon själv är satt att företräda säger hon:

– Men då kanske Naturvårdsverkets lantmätare ska prata med mig om det. Men det är också ett internt arbete. Vi har ju det här uppdraget som företrädare för Naturvårdsverket som fastighetsägare.

Några handlingar från Naturvårdsverket om vägens bredd hävdar hon att hon inte har tagit del av.

– Inte vad jag kan komma på nu.

I de mejl som Sveriges Natur har tillgång till framgår det tydligt att hon har fått de dokument som ligger till grund för Naturvårdsverkets ställningstagande. Till myndighetens lantmätare skriver hon: ”Innan det att reservatet bildades så hade den varit fyra meter men nu när den var igenväxt är den bara drygt två meter på sina håll.” Lantmätaren svarar att vägens bredd på 2,6 meter bygger på ett formellt beslut från Lantmäteriet.

”Råder delade meningar”

När Sveriges Natur kontaktar hennes chef på länsstyrelsens miljöavdelning, Henrik Löfdahl, avböjer han en intervju. I ett mejl skriver han att vägens bredd är omtvistad och att det inte finns mer att tillägga än det som handläggaren redan har sagt i ärendet.

”Eftersom det råder delade meningar om vägbredden så har föreningen valt att inte ta ställning i den frågan utan genomfört en röjning för vägens framkomlighet”, skriver Henrik Löfdahl. Det är ett uttalande som inte stämmer överens med den beställning av röjning som har gjorts. Entreprenören fick då i uppdrag att röja vägen utifrån att den var fyra meter bred vilket inneburit att skyddsvärd natur kan ha skadats på båda sidor av vägen.

Sveriges Natur har utan resultat sökt kontakt med den markägare som vill se en fyra meter bred väg och som fick intrångsersättning 2022. Däremot framgår det av mejl att domare Mikael Forsgren vid mark- och miljödomstolen i Umeå tingsrätt anser att vägens bredd aldrig fastställdes under domstolsförhandlingen.

Ersättningens storlek baseras på ett antagande om bredd

”Jag kan bara konstatera att domslutet inte innehåller någon ’fastställelse’ av vägbredd. Det står i domskälen att inom ramen för att fastställa ersättningens storlek görs det ett antagande att vägen hade gått att använda.”

För att vägen skulle gå att använda som markägaren önskat behöver den vara fyra meter. Och i domskälen argumenteras det också för detta eftersom vägen inledningsvis är fyra meter och att det tidigare har gått att föra ut virke längs med vägen, men andra argument från till exempel Naturvårdsverket lyser helt med sin frånvaro.

På Naturvårdsverket är man väl medveten om konflikten i samfällighetsföreningen och säger sig ha följt den under en längre. Chefen för fastighetsenheten, Maria Tiricke, står fast vid att ”vägen i det berörda området är 2,6 meter bred”. Trots detta tycks frågan ännu inte vara löst.

– Det är oacceptabelt att integriteten hos myndigheter inte upprätthålls och att staten företräds av personer som inte agerar utifrån Naturvårdsverkets uppdrag, säger Monika Sarstad.

Vägbredden påverkar orörd natur

Hon tycker att det är viktigt att vägbredden respekteras av flera anledningar. Dels för att bromsa motoriseringen intill världsarvet Laponia, dels för att slå vakt om regeringens miljömål storslagen fjällmiljö som går ut på att ”skydda särskilt värdefulla områden mot ingrepp och andra störningar”.

– Det är också viktigt för det allmänna rättsmedvetandet att regelverk följs liksom att instrumentet naturreservat, som är en stark vedertagen skyddsform, respekteras, säger hon.

Hennes bror som bor i området anser att frågan är av stort allmänintresse.

– Det största värdet här i Kvikkjokk är den orörda naturen. Då är det vansinne att förstöra den, säger han.