De betalar priset för din kartong

En tidig gryning i november kallar José Tombe till ett hastigt möte i sitt hem i byn La Venta i kommunen Cajibío i sydvästra Colombia. Kring het sockerrörsdricka med ost samlas ledningen för Path Yu’-territoriets urfolk.

På fem minuter kommer de på nasafolkets språk överens om en tidpunkt för en minga (en traditionell form av kollektivt arbete för att lösa gemensamma utmaningar) och hur deltagarna ska kommunicera med varandra. Under natten attackeras en militär patrull i Patía, cirka tio mil från Cajibío.

Strider mellan militär och gerilla

Vid attacken dödas en soldat och tio skadas svårt. Bakom attacken ligger avhoppare från den tidigare vänstergerillan Farc. Hela natten cirkulerar helikoptrar med strålkastare över området. José, hans fru Nora och deras barn och barnbarn får knappt en blund i ögonen. José är uppe innan tupparna gal.

Han packar en ryggsäck med en kaffetermos och bröd bakat på mjöl från arrowrot. Är han rädd? Här lär man sig leva med allt detta och om något händer, är det i alla fall för att försvara jorden, viskar han som om han inte vill avslöja en hemlighet.

– Vi bär alltid masker för även om de inte skickar drönare har de gömda kameror som de kan använda mot oss vid rättegångar. Vår aktion håller på i två timmar. Vi åker på motorcyklar, med min son Juan och vän Luis, alltid tillsammans. Om något händer rusar vi inte i väg utan tar oss till Luis hus där de inte kan få fatt i oss, säger José.

Försvarar sin rätt till jorden

Med nästan kuslig punktlighet kommer ungefär 40 personer från olika platser i urfolksreservatet till den överenskomna mötesplatsen. De tillhör alla nasafolket och är här för att försvara vad de anser är deras drottning, deras rättighet – jorden.

De bär alla på varsin machete och balaklavor som täcker ansiktena. Under tystnad börjar de arbeta.

Ljuden av machetes som möter de unga tallarnas stammar bildar en rytmisk symfoni – tuck tuck, som om de högg ner kokosnötter. För att fälla en tall eller ett eukalyptusträd på tre-fyra meter krävs målmedvetenhet, starka armar och ett tjugotal precisa machetehugg.

Avverkar träd som motståndshandling

På två timmar avverkar gruppen cirka tre hektar med tall. 

Hur många fällde ni, Luis? 

Vet inte, men säkerligen 2 000. 

Han tillägger att det är knappt märkbart för plantageägaren Smurfit Westrock.

– Men viktigt för vår värdighet och som motståndshandling för oss som inte bara drabbats av förföljelse och påtryckningar, utan också av de negativa konsekvenserna av de här trädodlingarna som torkar ut floder och bekämpningsmedel som gör jorden obrukbar.

Han säger att han bara vill odla kaffe, kassava, sockerrör, majs och bönor. Saker som ingen tar skada av.

– De återkommande bränderna, vattenbristen och steriliteten i det här området, som tidigare var så produktivt, är bolagets fel. Många bönder tittar snett på oss för att bolaget tagit avstånd från oss. Man finansierar skolor där bolaget lär barnen allt om sina träd och när barnen sedan vuxit upp erbjuds de arbeten. Vi är på så många sätt instängda här, säger Juan.

Smurfit Westrock tänker inte lämna landet

Utmattade och svettiga byter mingans deltagare kläder och försvinner från brottsplatsen lika snabbt som de kom. På vägen tillbaka möter de anställda vid Smurfit Westrock, skolelever och bönder. Klockan är halv åtta på morgonen.

– Vi har försökt att tala med bolaget. 2024 reste vi till och med till Dublin och fick under ett tio minuter långt möte till svar att vi skulle tala med bolagets chef i Colombia. Så vi reste till huvudstaden Bogotá där en herre i slips talade om för oss att vi måste lära oss leva med bolaget för det hade inga planer på att ge sig av, säger Luis.

Urfolk har attackerats av militär

Hemma hos José serverar Nora stekt fisk, ris, linsgryta, tostones och lemonad. Familjen och deras vänner firar den lyckade aktionen under tystnad, väl medvetna om att det hade kunnat sluta annorlunda.

Sju månader tidigare stoppades de mitt under en liknande aktion av poliser och soldater som sköt tårgas och avlossade sina gevär. Området ockuperades av soldater med gevär och drönare i två månader.

Utanför huset sveper morgonens första vindbyar genom Smurfit Westrocks cirka 19 000 hektar skogsplantager i regionen Cauca. På avstånd hörs motorsågar och ekon av 15 meter höga trädstammar som fälls. Bolaget har både den ekonomiska och fysiska makten.

Smurfit Westrock jämför urfolk med gerillan

– De skyller ifrån sig med att eftersom gerillarörelsen ELN och avhoppare från Farc finns här så är också vi gerillasoldater som motsätter oss utvecklingen. Det är den långa väpnade konflikten som har gjort det möjligt för bolaget att köpa mark billigt och ostraffat kunna expandera sina gröna öknar. Vi för en mus kamp mot ett lejon. Jag säger dig: urfolk utan mark är inget urfolk. För oss är inte jorden en vara, utan något vi måste skydda. Så länge bolaget fortsätter att plantera kommer vi fortsätta att hugga ner, säger José.

Drygt 14 mil norrut, i Yumbo vid floden Cauca, tornar skorstenen på Smurfit Westrocks fabrik upp sig mot skyn. Här ligger stammar av tall och eukalyptus på hög i väntan på att föras in i kvarnen och förvandlas till cellulosafibrer. De ska sedan ge form åt kartonger som i sin tur kommer packa in livsmedel, drycker, elektronik och andra produkter som vår masskonsumtion efterfrågar.

Urskinningslöst växande skogsindustri

Tusen mil längre norrut guidar den pensionerade renskötaren Leif Lundberg mellan kalhyggen kring Korsträsk vid Arjeplog i Maskaure sameby i norra Sverige. Han har i hela sitt 75-åriga liv varit vittne till vad han kallar skogsbolagens rovdrift.

– Sveaskog och de andra skogsbolagen ska bara ha hela tiden. De ger aldrig tillbaka.

Han beskriver hur industrin sedan 1950-talet har gått hårt åt skogen samtidigt som sågverken och pappersmassefabrikerna byggs ut.

– Skogsindustrin har växt urskillningslöst, helt utan begränsningar.

Skogsbolag har avtal med Smurfit Westrock

Flera skogsbolag som SCA och statliga Sveaskog levererar råvara till Smurfit Westrock, som i Sverige till skillnad från Colombia inte äger någon skog. I stället köper de råvaran av skogsbolagen.

Enligt Leif Lundberg är skogsbolagens behov av timmer omättligt. Och verksamheten drabbar den samiska kulturen, vilket Sveriges Natur tidigare rapporterat om.

Samernas renar är beroende av träd och natur för sin överlevnad, men runt om i hela norra Sverige där samerna verkar och lever har skogen förvandlats till ett fragmentiserat lapptäcke bestående av kalhyggen, trädplantager och några reservat där äldre träd bevarats.

Kalhyggen hotar rennäringen

Med kalhuggning som norm har Leif Lundberg svårt att se hur samerna ska kunna fortsätta driva sin rennäring.

– För varje äldre träd som fälls försvinner renarnas mat.

Det gammelskogarna har, som inga trädplantager i hela världen kan ersätta, är hänglav.

Häng- och marklav växer inte i trädplantager

– När hänglavsbärande skog avverkas, kommer den aldrig mer igen, säger Leif Lundberg.

Kommer tillbaka gör den visserligen, men det tar mycket lång tid, minst hundra år innan den växer sig så pass stor på grenar och stammar att den kan fångas av en vinterstorm och falla till marken. Där göms den under snötäcket för att så småningom bli föda åt renarna.

En annan lav som föder renarna är marklaven, som även den är på utdöende. Enligt Skogsstyrelsen har marklavsbetet minskat med 70 procent sedan 1950-talet, som en följd av kalavverkningar och markberedning.

Renar tvingas äta kraftfoder

Nordost om Maskaure sameby breder Västra Kikkejaure sameby. Här håller renskötaren Jonas Stenberg och hans släktingar Ludvig och Jesper Jakobsson på att utfodra sina renar.

Med skoter kör Ludvig och Jesper igenom renhägnet och kastar med jämna mellanrum ut ensilerat hö. Strax efter kommer Jonas med säckar av foderpellets som han fyller matbaljor med. Renarna skyndar fram. De räds inte skotrarna.

– De är ju vana vid annan föda än kraftfoder, så pellets är hårt för deras magar, men i morgon ska de flyttas och då behöver de vara mätta, säger Jonas.

Merkostnad att frakta renar med lastbil

Vanligtvis strövar renarna fritt på åretrunt-betet väster om samhället Arvidsjaur, men under de senaste dagarna har Jonas och samebyns andra renskötare samlat in 3 000 renar till hägnet. De ska lastas på lastbilsflak och köras åtta mil österut, till vinterbetet som sträcker sig hela vägen ner till Bottenviken.

Att frakta djuren är en merkostnad, men framför allt förlorar renarna möjligheten att för egen räkning vandra till vinterbetet.

– De har en mycket bra inre kompass, men särskilt de små renarna kan få svårt att hitta tillbaka hem när de körs på flak, säger Jonas.

Växande samhällen hindrar renarnas flyttvägar

Att flytta renarna till fots är en ovanligt nu för tiden. Företeelsen upphörde någon gång under 1980- och 1990-talen.

De gamla traditionella rastbetena längs med renarnas flyttleder har huggits bort. Därför är det i dag nästintill omöjligt att till fots föra den samlade renhjorden etappvis, så som man brukade göra.

Därutöver har samebyns åretrunt-marker så sakteliga ramats in av ett framväxande samhälle och den enda öppna passagen mot vinterbetet österut är väldigt smal: 80 meter och löper mellan en sjö och ett bostadsområde nordöst om Arvidsjaur. I de andra väderstrecken blockeras alla möjligheter av järn- och motorvägen, flygplatsen och ett militärregemente.

– Vi och renarna lever i dag i en slags tratt med många barriärer och det blir upp till oss att bemästra hur vi tar oss förbi dem, säger Jonas.

Går inte att driva renar genom trädplantager

Utöver renbeteslandets fragmentisering hotas näringen av skogsplantagerna. De är så täta att Jonas säger sig ha svårt att se sina renar och de har svårt att se honom.

Eftersom plantagerna är så täta går det inte att driva renarna igenom dem. Inte heller tränger solljuset ner till marken och stammarna, vilket gör marken steril.

Ett annat problem är att skogsbolagens tallplantagerna blir så pass täta att renen inte längre får plats och det viktiga solljuset lyckas inte tränga ner till marken och stammen, så att både hänglav och marklav, kan växa till sig.

– Skogsbolagen strävar efter att vara vinstdrivande, men den vinsten är en förlust för rennäringen i form av förlorat bete, säger Jonas. 

Smurfit Westrock avböjer intervju

Drygt 20 mil åt sydöst breder Europas största kraftlinerfabrik ut sig vid kusten utanför Piteå. Här har ägaren, Smurfit Westrock, kapacitet att varje år producera 700 000 ton kraftliner – ett papper som används för tillverkning av wellpapp. Materialet används bland annat till förpackningar för varor i från e-handelsföretag som Zalando och Hello Fresh.

Bolaget avböjer en intervjuförfrågan från Sveriges Natur eftersom man har besök från företagets europeiska pappersdivisonsledning, men också för att man anser att våra frågor om kraftlinertillverkningens påverkan på miljön, såväl lokalt som globalt, inte känns helt relevanta.

”Utifrån frågeställningarna tror jag inte att vi är den kraftlinerfabrik du ska besöka för ditt reportage. Smurfit Westrock har nämligen ingen egen skog och bedriver således inte skogsbruk eller har anställda som jobbar med skogsbruk”, skriver företagets kommunikationsansvarig Malin Carlborg i ett mejl.

Smurfit Westrock tycks sakna kunskap

Det är ett svar som Jonas Stenberg i Västra Kikkejaure finner kortsiktigt med tanke på de avtal som Smurfit Westrock har med skogsbolagen som äger marken i området.

– Om de inte har kunskap om vad deras verksamhet innebär betyder det att när de kollar sig själva i spegeln tycker de att deras verksamhet är fläckfri. Jag kan rakryggat säga att vår rennäring aldrig påverkat en annan näring negativt och om någon skulle tycka annorlunda vill jag gärna få det förklarat.

Om rennäringen skulle upphöra i Västra Kikkejaur sameby skulle det vara ett dråpslag för den samiska kulturen, enligt Jonas.

– Utan renskötseln kommer det bli svårare att hävda oss som ett urfolk. Utan renarna blir det början på slutet. Det är genom livsstilen du bygger den samiska identiteten.

José Tombe, hans familj och vänner heter egentligen något annat. Namnen har ändrats av säkerhetsskäl.

Den här granskningen var möjlig tack vare stöd från Journalismfund Europe. Reportaget publiceras också i en längre version i den colombianska nättidskriften Late, i tidningen El Espectador och nättidningen Público i Spanien.