Amazonas svarta guld

Antikt jordbruk står på agendan. Ibis Hinojosa stövlar före genom buskagen. Han hugger av en lian med macheten, pekar ut ett par bosättningar, en höjd där byns ledning huserade, var keramiken producerades, vägsystem, vattenkanaler och fiskdammar. Allt föreuropeiskt.

I bakgrunden bildar cikadorna en ljudmatta. Vrålapor väcker oss vid soluppgången och vattenbrynen döljer pirayor och alligatorer.

Orörd vildmark? Möjligen för 8 000–10 000 år sedan, men knappast när de spanska kolonisatörerna kom hit på 1500-talet.

Vi befinner oss i Llanos de Moxos i dagens Bolivia. Ett vått, tropiskt savannområde i Amazonas inre motsvarande en fjärdedel av Sverige. Under hälften av året är det översvämmat och under den andra hälften uttorkat.

Naturliga höjdvariationer existerar inte, utan alla beskogade kullar och vattenfyllda strukturer är skapade av människor. Undantaget är förstås slingrande flodarmar och korvsjöar.

Platsen där Ibis Hinojosa guidar mig genom precolumbianska bosättningar är naturreservatet Chuchini. Där driver han och hustrun Miriam ett vildmarksboende och har skapat ett museum med lokal, antik keramik.

På de 10–20 hektar där man skulle kunna identifiera någon typ av bystrukturer är jorden bokstavligt talat fylld med keramikrester. Någon spade behövs inte. Keramiken blottas av regn och flodvatten – eller så räcker det med att sparka i marken för att lerantikviteterna ska uppenbaras.

De talrika, konstgjorda kullar där människorna levde bands samman av upphöjda vägar som löpte parallellt med kanaler. Odlade gjorde man ofta på avlånga förhöjda åsar i en skala som forskare i dag betecknar som industriell.

Dammar och kanaler användes för fiskodling och under den torra årstiden för bevattning. Genom gröngödsling, biokol och träda gav man jordarna ny kraft.

Här levde och försörjde sig en mångfald av mer eller mindre avancerade kulturer långt före européernas kolonisation. Bara på Chuchini-kullen kan tre tidslager identifieras.

Från lågintensiv urbanism till stupad civilisation på 100 år

I en artikel i tidskriften Nature beskriver den spanska forskaren Umberto Lombardo de äldsta artificiella skogbeklädda öarna i Llanos de Moxos trädlösa landskap som 10 850 år gamla. I en senare artikel skriver han, tillsammans med andra, att områdets befolkningstäthet var ungefär 2–20 personer per kvadratkilometer, långt tätare än i dag. Andra forskare använder i Nature den talande beskrivningen lågintensiv urbanism för området.

Redan under den spanska conquistadoren Francisco de Orellanas sägenomspunna resa 1542 nedför Amazonasfloden rapporterade skrivaren Carvajal om breda vägar, skimrande städer och om ett bördigt land passande för betesmark, sädesslag och fruktträd.

Nästan hundra år senare, 1637, konstaterade en annan Amazonasexpedition att det inte fanns några städer eller civilisation i området. Rapporteringen från Orellanas resa stämplades som myt. Ursprungsbefolkningen hade på 100 år dukat under i europeiska epidemier och djungeln hade redan tagit över.

Det skulle dröja ytterligare 200 år innan någon gjorde ett fynd som ledde till att vi moderna människor kunde lära oss av Amazonas antika jordbruk.

På 1870-talet förundrades den engelske geologen James Orton över insprängda områden med svart, bördig jord i Amazonas magra marker. Geologer flockades och drog slutsatsen att färgen kom sig av förkolnat växtmaterial.

Denna mörka, kolrika jord blev känd under sitt portugisiska namn, terra preta (svart jord). På Llanos de Moxos kullar identifieras den enklast genom kombinationen av markfärg, keramikrester och frodig växtlighet. Vetenskapligt benämns den Amazonian Dark Earth (ADE).

Jordar av ADE-typ har hittats i stora delar av Amazonas. Baserat på dessa jordområdens förekomst uppskattas det precolumbianska Amazonas befolkning ha uppgått till 8 miljoner eller fler, enligt en artikel i vetenskapstidskriften Proceedings of the Royal Society 2015.

Författarna skriver i artikeln att det med tanke på människans långvariga och intensiva påverkan knapp-
ast kan ha funnits orörda områden i Amazonas när européerna anlände. Det är en helt annan bild än den vi har blivit inpräntade.

Många användningsområden för biokol

Det nutida begreppet biokol hänför sig till förkolnat biologiskt material som, till skillnad från träkol, används till annat än förbränning. Biokol produceras med fördel från överblivet växtmaterial och skörderester, inte trä. Framställningen sker genom pyrolys, vilket är samma syrefria process som sker i traditionella kolmilor.

Användningsområdena är breda, inte minst inom odling och, framför allt, i usla jordar. Mest nytta gör biokol i sandiga, försurade, förorenade och saltbemängda marker.

Detta har konstaterats av många, bland annat professor Claudia Kamann från universitetet i Geisenheim, Tyskland, som inledningstalade på en biokolskonferens i Helsingborg 2023. De anser också att humusbildningen ökas väsentligt både gällande svamp- och bakteriebiomassa.

Det finns andra användningsområden som kan överraska. I svenska städer används nu en blandning av biokol och makadam för gatuplantering av träd, buskar och perenner, internationellt kallad Stockholmsmetoden.

Biokolens långsiktiga stabilitet, även i jord, är allmänt accepterad, inte minst utifrån Sydamerikas historiska terra preta-jordar. I rapporten On The Durability Of Biochar Carbon Storage sammanfattar Cecilia Sundberg och Elias Azzi vid Sveriges lantbruksuniversitet varför och vad som krävs för mångtusenårig resistens.

Biokol är en av mänsklighetens få realistiska möjligheter att skalbart och ekonomiskt hållbart absorbera och långsiktigt begrava koldioxid i marken. Biokol handlar alltså inte bara om matproduktion utan även om klimatöverlevnad.

Dan Rosenholm är författare, skribent och fotograf inom trädgård och parker. Han har en bakgrund som forskare i ämnet fotogrammetri och inom naturresursinventering. Han arbetar på en bok om biokol.