Priset för att plocka bär – essä av Stina Oscarson
Blåbär i en korg som står på marken bland gräs och blåbärsris.

Foto: Getty Images

Essä

Priset för att plocka bär – essä av Stina Oscarson

Har jag råd att plocka blåbär? Stina Oscarsons fundering väcks av en tolvåring som tittar på henne som om hon vore knäpp.

Det är en av sommarens sista dagar och jag har just satt på mig gummistövlar och hoppat upp på cykeln. ”Ska du plocka blåbär?” frågar tjejen. Hon är tolv år och tittar på mig som om jag vore lite knäpp. ”Varför då? Man kan ju köpa på Ica.” ”Men jag gillar att plocka blåbär”, säger jag och cyklar iväg.

Men frågetecknet i hennes blick får mig att börja fundera. Utanför Ica säljs färska blåbär. Ett halvt kilo kostar 40 kronor. Att cykla till ”mitt” blåbärsställe tar 45 minuter enkel väg och själva plockningen minst en halvtimme. Två timmars arbete alltså. Med en månadslön på runt 30 000 kronor motsvarar det cirka 380 och sedan måste jag köpa en burk för att frysa in bären. Den kostar nog en tjuga. Totalt kommer mina egenhändigt plockade blåbär att kosta mig runt 400 kronor. Tjejen hade alltså rätt. Och den fråga jag borde ställt mig denna morgon var snarast om jag har råd att plocka blåbär.

Jag funderar vidare. För hur kan det komma sig att de bär som kostar mig 400 kronor att plocka samtidigt går att köpa för en tiondel av priset? Svaret vet vi, och de thailändska bärplockare som varje sommar, två månader i sträck, tillbringar 15 timmar om dagen i våra norrländska skogar har blivit en sån självklarhet att knappt någon reagerar längre. ”Fast det är klart att det känns lite konstigt att de är här och sliter samtidigt som vi reser till deras stränder för att sola”, säger en kvinna som med sin familj är på väg mot Arlanda. ”Stanna upp en stund vid den bilden”, säger jag till en väninna. ”Den thailändska bärplockaren i den norrländska skogen och den svenska kvinnan på den thailändska stranden.”

Min väninna berättar att hon bara några dagar tidigare varit med om en liknande händelse. Hon skulle plocka hallon och hennes tolvåriga son vägrade följa med. Hon hade försökt med alla argument men det enda som bet var när hon till slut erbjöd honom pengar. En tredje kvinna lägger sig i samtalet. ”Fast jag tänker att det finns ju massor av andra argument för att plocka blåbär”, säger hon, ”det är bra för hälsan, du kan lägga upp en bild av dig på Instagram när du är i skogen, det gör man ju inte precis när man köpt blåbär på Ica.” ”Nej exakt”, säger den första kvinnan, ”det är faktiskt bevisat att människor som köper ekologiska varor lägger dessa överst i korgen för att visa att de är duktiga. Och det är drivkrafter vi måste använda oss av om vi ska kunna skapa ett hållbart samhälle.”

”Nej”, säger jag, ”jag kommer aldrig plocka blåbär för att sänka mitt blodtryck, eller lägga upp en bild på Instagram.” Det är lika dumt som att säga att vi ska få in kvinnor i börsbolagens styrelser för att öka tillväxten. Vi säljer våra riktiga argument. Vi gör oss dummare än vi är om vi inte tror att människan har några andra drivkrafter än girighet och vilja till ytlig bekräftelse.

Jag kommer att tänka på en mening som en ekofilosof en gång sade till mig. ”Det enda sättet att byta en skog mot pengar är att inte förstå skogen som en skog. För en skog är något annat än ett visst antal träd på en viss yta.” Samtalet tystnar och jag förstår att det är mitt fel.

”Ja, ja. Barn är rätt lata nu för tiden”, säger den första kvinnan som för att släta över vår uppblossande konflikt. ”Nej”, säger jag, ”barn är smarta.” För egentligen är de två barnens reaktion på våra val att plocka bär den enda riktiga inom ramen för nuvarande system. För med en samhällsberättelse där målet är ekonomisk tillväxt tvingas vi bryta ner alltings värde till mätbara parametrar och värdera utifrån ett ekonomiskt perspektiv. Och då blir blåbärsplockning utförd av en relativt högavlönad person onekligen en förlustaffär.

Vi betraktar ofta tid och pengar som objektiva värdemätare. Det hade de kunnat vara. För tid är egentligen totalt jämlikt. Ett dygn är lika långt för oss alla. Vi lever olika länge. Men ingen vet hur länge. Och det är också lika. Pengar är visserligen ojämlikt fördelade, men hade i alla fall tidigare en koppling till ett reellt värde och det fanns ett samband mellan en produkts värde/pris och nedlagd arbetsinsats. Så är det inte längre. Vi har i dag frikopplat både tid och pengar från såväl naturvetenskap som moral eftersom ojämlikhet är en förutsättning för tillväxten. Och en ökande tillväxt sägs vara en förutsättning för välstånd. Och det är klart att tillväxten ökar mer om jag sparar min tid, åker på semester till Thailand och överlåter blåbärsplockandet till någon vars tid betraktas som mindre värd.

Men den glasklara bilden av systemets vinnare och förlorare påminner mig om ett citat ur Erich Fromms Att ha eller att vara. Han skriver: ”Det är väl känt att nutidens människor är olyckliga, ensamma, osjälvständiga och deprimerade och gläds när de dödat den tid de ansträngt sig så för att spara.” Så frågan är om inte vi som räknar oss som vinnare i detta system i grunden också är lurade.

Artikelförfattaren Stina Oscarson är regissör, dramatiker/författare och samhällsdebattör.

Vad tycker du? Delta i diskussionen på vår Facebooksida.

Skribent Stina Oscarson
Ämnen:
Artikeln publicerades i