Framtiden kan göra våra problem små
Oljefartyg och oljeplattform i solnedgång i havet.

Modernare oljefartyg och säkrare teknik har gjort att oljeutsläppen minskar trots att oljetransporterna ökar. Foto: Getty Images

Essä

Framtiden kan göra våra problem små

Visst går det att hitta lösningar. Mattias Svensson skriver om miljöproblem som var allvarliga när han växte upp men är små i dag.

Böckerna jag växte upp med på 1970-talet som varnade för allvarliga miljöproblem handlade inte om global uppvärmning, plast i världshaven eller ens 1980-talets oro för ett tunnare ozonlager. De handlade om oljespill, försurning, smog och växande soptippar.

Fåglar täckta av olja var en vanlig bild i tidningen när jag växte upp. En uppmärksammad händelse var det oljespill på omkring fem ton utanför Öland som 1976 orsakade 60 000 alfåglars död. På den tiden var det vanligt att fartyg släppte ut tonvis med olja när de rengjorde sina oljetankar med havsvatten. I dag är det förbjudet.

Medan betydligt mer olja fraktas till sjöss i dag är minskningen av utsläpp och olyckor dramatisk. De genomsnittliga oljeutsläppen i havet från fartygstrafiken var 314 000 ton per år på 1970-talet. Det har på 2000-talet minskat till 21 000 ton per år. Oljefartygen har numera dubbla skrov och separata avdelningar, trafiken på utsatta platser är enkelriktad och modern gps-teknik underlättar navigering.

Ett annat minne från barndomens skogsutflykter är kalkhögarna. De skulle användas mot försurade insjöar och skogar. Försurningen var det första miljöproblem som gjorde världen uppmärksam på att föroreningar kunde sprida sig från andra länder. Ett tag befarades en omfattande skogsdöd som bara skulle lämna efter sig ljungbeväxta hedar och ”kemisk öken” över hela Europa. De farhågorna var överdrivna. Skogarna i Europa växer generellt sett bättre i dag än för 30–50 år sedan.

Färre försurade sjöar

Även andelen försurade sjöar har i Sverige minskat från omkring 17 procent 1990 till omkring 10 procent i dag. Främst för att svavelutsläppen bakom det sura regn som hotade skogar och sjöar har minskats dramatiskt. Svenska svavelutsläpp är i dag bara tre procent av vad de var när de var som högst på 1970-talet, och i Europa som helhet har de minskat till en fjärdedel. Trots den massiva utbyggnaden av kolkraft i Kina och Indien nådde även de globala svavelutsläppen sin topp omkring 1970 och har minskat sedan dess.

Smog upptar fortfarande nyheterna, och luften i Kinas och Indiens storstäder är ett växande problem. Men problemet minskar också på många håll. När jag som barn läste om smog var exemplet Los Angeles, där klimatet och kringliggande berg bidrar till att föroreningar emellanåt blir kvar och bildar en giftig dimma över staden. En julidag under andra världskriget 1943 var smog-dimman så tät att många trodde att japanerna hade anfallit staden.

Numera är det färre smogdagar och luften är renare. Trots att biltrafiken ökat har utsläppen av marknära ozon minskat till 40 procent av nivåerna på 1970-talet, och utsläppen av lättflyktiga kolväten ligger på någon enstaka procent. Staden hoppades länge på tekniska lösningar som gigantiska fläktar, men kom på 1970-talet att reglera bilarna, bland annat med krav på katalysator. Kaliforniens strikta miljökrav har därefter blivit standard också i bilar som säljs i övriga världen.

I Hollywood regisserade Steven Spielberg den hjärtknipande filmen om rymdvarelsen E.T. I en av filmens första scener välter E.T. en soptunna och ut far med stort skrammel bland annat läskburkar och glasflaskor. Sådant man slängde i soptunnan 1982. Därefter hamnade det på öppna soptippar, som läckte kemikalier i mark och vatten och den potenta växthusgasen metan i atmo-sfären. En inte ovanlig oro var att soptipparna upptog så mycket mark att den skulle ta slut.

Pantsystem för läskburkar

Senare på 1980-talet införde de flesta länder pantsystem för läskburkar, och de återvinns till 69 procent i både USA och världen som helhet. Soptipparna är täckta för att inte släppa ut metan och kemikalier. Och genom materialåtervinning och sopförbränning som ger fjärrvärme har många europeiska länder, däribland Sverige, mer eller mindre avskaffat behovet av traditionella soptippar. Mycket återstår att göra, också på dessa områden. Olje­spill från pipelines ökar snarare än att minska, i stora delar av världen ökar svavelutsläpp och läckage från växande sopberg. Dessutom hotar både relativt nya miljöproblem – som den globala uppvärmningen – och gamla, som att fyra miljoner människor varje år dör av inomhusrök från vedspisar. Men det gradvisa bemästrandet av de problem som förmörkade min uppväxt på 1970- och 1980-talet visar att det finns en väg framåt.

Eller rättare sagt, flera. Ibland kommer tekniken till undsättning – som vid den säkrare navigeringen med gps. Ibland krävs lagstiftning och politik – som pantsystem och utsläppskrav. Ofta är medial uppmärksamhet och män­niskors samhällsengagemang, som kring de oljeindränkta fåglarna, en förutsättning för lagstiftning och utveckling.

Vi vet inte i förväg var genombrotten kommer och de är svåra att planera, men i samhällen med innovationskraft, framsynt politik och levande civilsamhällen kommer allt fler miljöproblem att med tiden förpassas till historien.

Mattias Svensson är skribent och författare till bland annat Miljöpolitik för moderater – och för alla andra.

Artikeln publicerades i
Annons