Frukost med havsörnar

Havsörnar som svävar högt uppe på vindarna är en mäktig syn som blir allt vanligare. Men Lars-Erik Eklund får de skygga jättarna att våga sig riktigt nära. När hans lilla båt kommer i ett moln av måsar vet både örnar och fiskgjusar att det är frukostdags.

Solen är inte uppe än när vi går ut på bryggan. Lars-Erik Eklund lastar in hinkar med braxen som han hämtar hos en yrkesfiskare och påsar med gammalt bröd i sin styrpulpetbåt.

– Det blåser lite, men jag tror vi kan få bra lä där jag brukar ligga, säger han medan vi stävar ut förbi sommarhus och småöar.

Människor ser vi inga, men måsarna håller koll. Vi passerar en holme med en stor bäverhydda i strandkanten. Ett stråk genom vattnet visar sig vara en simmande bäver som dyker med ett plask. På en annan ö skränar en skarvkoloni.

Lars-Erik kastar ut brödbitar och snart flyger ett moln av måsar och trutar bakom båten, en signal till fiskgjusar och örnar att något är på gång. Mitt i en öppen vik stryper han motorn och båten stannar av i vågskvalpet. Havsörnsboet finns en bit upp i skogen.

Mängden av måsar och trutar runt båten lockar havsörnarna.

– Det förra boet såg man tydligt från sjön, det här ligger mer skyddat och det är bra. Vid ringmärkningen i våras fanns det två ungar i boet, men jag har bara sett en flyga. Jag hoppas båda klarat sig.

Fiskdoften sticker till i näsan när den första braxen kastas ut med en spade. Trutarna är framme och nafsar, men det här är inte deras fest. Bytet är för stort.

Snart syns en ljus rovfågelsilhuett högt uppe. Första frukostgästen. Fiskgjusen kollar läget en stund innan den sveper ned, plumsar i vattnet och lyfter med fisken i klorna. Det går snabbt, men man hinner ta in det fina mörka mönstret mot vit botten på vingarnas undersida.

Bara örnar har större vingspann än fiskgjuse bland svenska rovfåglar. Sverige har över 4 000 häckande par, flest i Europa.

Det är andra säsongen som Lars-Erik tar med sig fotografer och andra naturintresserade ut på rovfågelsafari i västra Mälaren. Men det har tagit lång tid att hitta sätt att komma nära de känsliga fåglarna med de väldiga vingarna utan att störa.

Intresset vaknade redan på 70-talet, då han studerade fiskgjusar på en holme i sjön Yngern utanför Södertälje.

– Jag jobbade skift under jord med att spränga tunnlar och bergrum. Det var rökfyllt och bullrigt. Att komma till sjön på morgonen och se hur de byggde bo och födde upp sina ungar var en fantastisk kontrast, en lisa för själen. De är så vackra med sin ljusa fjäderdräkt.

Flest fiskgjusar i Europa

När Lars-Erik gick i pension 2008 tog han upp fiskgjusespaning och fotografering igen. Torshälla där han bor nu är en perfekt plats. Sverige har över 4 000 häckande par, flest i Europa, och just i västra Mälaren och kring sjön Båven är beståndet som tätast. Fiskgjusen är Södermanlands landskapsdjur.

Yrkesfiskarna brukar kasta ut braxen och annan osäljbar fisk till fåglarna, så Lars-Erik började också ta med sig för att mata. 2011 fick han tips om ett havs- örnspar av fiskarna och började åka till vattnen utanför deras bo.

– Sedan dess har jag fortsatt att mata enträget här och det har gett resultat. Örnarna har lärt sig att känna igen båten och kanske mig också. Hannen är väldigt orädd och hämtar fisk 15-20 meter från båten. Honan är mer försiktig, men är hannen med vågar hon också.

Lars-Erik Eklund bjuder fåglarna på braxen som yrkesfiskarna inte kan sälja.

Banken med starka fågelbilder växte och Lars-Erik fick idén att dela upplevelsen med andra. Den här sommaren är platserna i den lilla båten fullbokade, också med internationella gäster. Ofta är det fiskgjusarna som drar mest. Havsörnssafari finns längs norska kusten där de är vanligare.

Fyra fiskgjusar kretsar över båten. Det verkar bli en bra dag, kanske tack vare blåsten. Lars-Erik tror att fiskgjusarna jagar sämre när den oroliga vattenytan gör det svårare att se.

Plötsligt märks en oro bland måsarna. En mörk skugga lösgör sig ur skogen och med sugande kraftfulla vingslag närmar sig örnhannen. Om fiskgjusar är imponerande med vingspann på över en och en halv meter känns örnen som en verklig jätte, med uppåt en meter till. Den vassa blicken över den krökta gula näbben möter min.

– Den har verkligen örnkoll på vad som händer i båten, tittar mer på oss än på fisken och är väldigt vaksam. Försök att inte göra ryckiga rörelser, säger Lars-Erik.

För svenskar är upplevelsen att se havsörn på nära håll stark. På 70-talet var arten nära utrotning, vändningen kom med förbudet mot DDT och PCB och Naturskyddsföreningens Projekt Havsörn som startade 1971.

Örnen är 25 meter bort när den vänder tillbaka mot skogen, sätter sig i toppen av ett träd och spanar. Efter en stund vågar den ett nytt försök. Örnen dyker inte, utan nuddar mest vattenytan. Bara klorna droppar när den flyger mot skogen med den stora fisken i stadigt grepp.

Isen är bruten och från en udde längre bort kommer honan. Hon är 15 år, ungefär den ålder vilda havsörnar brukar uppnå. I sällsynta fall kan de bli över 30. Hannen är yngre och inte ringmärkt. De senaste åren har de lyckats få ut 2-3 ungar i varje häckning.

För svenskar är upplevelsen att se havsörn på nära håll stark. På 70-talet var arten nära utrotning, 1973 hittade man bara sex havsörnsungar längs hela ostkusten. De höga halterna av miljögifter hade gjort att äggen torkade ut, få ungar föddes och krisen var akut.

Vändningen kom med förbudet mot miljögifterna DDT och PCB och Naturskyddsföreningens Projekt Havsörn som startade 1971.

Från två havsörnspar till femtio

I dag räknar man med att det finns 750–800 häckande par i hela landet och spridningen fortsätter, enligt Peter Hellström som tog över ledningen av Projekt Havsörn från legendaren Björn Helander 2014.

– Vi vet inte riktigt var taket går, arten slår oss med häpnad varje år. Vid Mälaren har örnarna ökat från 2–3 par till ungefär 50 på 15 år. Situationen är likartad även i Vänern.

Projektet byggde bon, skyddade boplatser och organiserade giftfri stödutfodring vintertid. En massiv naturvårdsinsats med enkla medel, som räddade arten från kollaps på 70- och 80-talen.

Det är andra säsongen som Lars-Erik tar med sig fotografer och andra naturintresserade ut på rovfågelsafari i västra Mälaren. Här finns det tätaste beståndet av fiskgjusar i Sverige.

– Det som kanske imponerar mest är långsiktigheten. Att projektet fick fortsätta trots att det tog 20 år innan man började se resultat.

Bevarandedelen av projektet med utfodring är avslutad nu, den behövs inte längre. Men som mätare av miljöbelastning är arten fortsatt viktig. Havsörnen toppar näringskedjorna och miljögifter kommer alltid att vara ett hot. Längs Norrlandskusten har extremt höga DDE- och PCB-halter mätts upp det senaste decenniet, fast bara i enstaka bon.

Mänskliga aktiviteter påverkar örnarna på flera sätt, till exempel är tågtrafik en vanlig dödsorsak. Blyhantering vid jakt orsakar också dödsfall och bristen på gamla och kraftiga träd är ett problem.

För Peter Hellström är det också intressant att studera artens populationsekologi, hur den sprider sig och samverkar.

Bara örnar har större vingspann än fiskgjuse bland svenska rovfåglar.

– Det är spännande att en art som är så stor ändå kan häcka så tätt. Kungsörnar skyr varandra nästan som pesten men havsörnar är mer sociala.

Hur ökningen påverkar andra arter är en komplex fråga, men man kan se att örnen konkurrerar med den mindre fiskgjusen i vissa områden. Kanske kan man till och med tänka sig ett regimskifte på sikt – eller i alla fall återgång till en historisk balans mellan de båda stora fiskätande rovfåglarna.

LÄS MER Bildreportage om kungsörn

Örnsafari är ganska nytt för Sverige, även om det funnits länge i Norge. Peter Hellström känner till safarin i västra Mälaren.

– När fåglarna kommer till dig på det här sättet är det inte störande för dem, det som kan vara problematiskt är när människor kommer för nära bon. Fåglarna måste ha lärt sig att känna igen Lars-Erik eller i alla fall båten.

En bidragande faktor är att örnarna i Mälaren och Hjälmaren blivit mindre skygga genom bra kontakt med yrkesfiskare, tror han.

– De har i viss mån lärt sig förknippa människor med mat i stället för gevär.

LÄS MER om Peter Hellström och om Naturskyddsföreningens havsörnsprojekt

Havsörnsungen tjatar efter mat

Vi väntar länge innan örnarna visar sig igen i viken. Det tar tid att smälta en stor braxen och det är inte säkert att de kommer en andra sväng. Fiskgjusarna är desto aktivare och vi närmar oss botten i hinkarna.

Trutarna försöker, men fiskarna som ska locka örnar och fiskgjusar är oftast för stora för dem.

Några grenar gungar till på udden. Genom kikaren ser jag en annan örn med mörkare fjäderdräkt i en kal trädtopp. En av ungarna. Mamman finns strax intill.

– Lyssna, hör du hur ungen tjatar efter mat? frågar Lars-Erik.

Han kastar i en sista stor braxen och så håller vi tummarna för att föräldraomsorgen ska besegra försiktigheten. En snabb fiskgjuse hinner före, trots att bytet är i största laget.

– Örnhonan måste vara väldigt mätt, annars jagar hon lätt ikapp. Det är hennes specialitet. Med de vingslagen tar det bara sekunder, sedan släpper gjusen fisken.

Precis när vi lämnar viken ser vi honan svepa in igen och plocka upp något ur vattnet. Fiskgjusen hade gapat över för mycket och tappat sin fisk. Örnarnas familjefrukost är komplett.

Artikeln publicerades i
Tillsammans visar vi upp det bästa av naturen Följ oss på Instagram
Annons