Annons
Fågeln som ger sällskap i gammelskogen
Lavskrika i träd

Lavskrikan gillar människor.

Fågeln som ger sällskap i gammelskogen

Smartare fågel får man leta efter. Men man behöver sällan leta länge. För lavskrikan kommer gärna fram och hälsar. Den gillar människor, trots att vi gör livet surt för den med skogsbruk och klimatförändring.

Lavskrikan plirar nyfiket från tallgrenen några meter bort. Det svartpudrade huvudet vickar från sida till sida medan den spanar in mig. Genom kikaren kan jag se att näbben går hela tiden medan det roströda bröstet pumpar. Lyssnar man noga hörs ett bubbligt småprat.

Kanske reder den ut med sig själv vad vi är för typer och om vi kan tänkas ha något gott med oss. Eller samtalar med flockmedlemmarna som rör sig i träd och buskar runt om. Enligt forskarna kommunicerar lavskrikor lika avancerat med varandra som primater och surikater. Olika läten varnar inte bara om vilket rovdjur som är i farten utan också vilken fara det utgör.

Dessutom har de ett minne i särklass. En fågel kan gömma upp till 50 000 matbitar i sitt revir och hittar i stort sett varenda en. Suverän skafferikoll alltså, anpassad för tuffa vintrar i den nordiska barrskogen.

Malin Sahlin från Naturskyddsföreningen, letar sällskap i skogen

Vi räknar till åtta lavskrikor som cirklar runt oss i skogsbrynet.

– Så många har jag aldrig sett samtidigt, säger Malin Sahlin och ser salig ut.
Som sakkunnig inom skogsfrågor på Naturskyddsföreningen är hon ofta ute på inventeringar på egen hand. Ändå känner hon sig sällan ensam, just på grund av lavskrikorna som brukar dyka upp – om skogen är bra nog.

Det är den här. Malin och ornitologen Benny Paulsson (som också är styrelsekollegor i föreningens Årekrets) har tagit med mig till gammelskogen i Vålådalens naturreservat. Här brukar de alltid träffa lavskrikor.

Besynnerlig enligt Linné

Linné döpte fågeln, som kallades lappskrika på hans tid, till Perisoreus infaustus. Något som ungefär kan översättas med besynnerlig och olycks­bådande. Namnet kommer från gammal vidskepelse: möten med lavskrikor varslade om ofärd och sköt man en lavskrika blev vapnet obrukbart.

Olycksfågel, tänker nog en del nutida skogsägare också. Förra vintern skapade den storkonflikt i skogssverige sedan Skogsstyrelsen stoppat fem avverkningar i Hälsingland för att skydda lavskrikerevir.

Skogsägarna protesterade, speciellt som de inte skulle få ersättning, och fick stöd av LRF och skogsbolag som menade att artskyddet hotade äganderätten. Till upprördheten bidrog att lavskrikan sedan ett par år inte står på den svenska rödlistan, även om den fortfarande minskar och forskningen visar på flera tydliga hot, särskilt i de sydliga delarna av utbredningsområdet.

Michael Griesser (tidigare Uppsala universitet, nu Zürichs universitet) är en av forskarna som slagit larm om att dagens skogsbruk slår mot lavskrikorna. Han har efterlyst dialog om nya skötselmodeller.

– Den svenska modellen med avverkning, plantering och gallring krymper tidsfönstret när fåglarna kan vara i skogen. Hyggesfria metoder är mycket bättre, säger han.

Han och andra forskare har följt lavskrikor i olika typer av skog runt Arvids­jaur ända sedan slutet av 80-talet. Naturskog och urskog fungerar oftast bäst.

Hälften kvar efter avverkning

I revir som delvis utsatts för avverkning eller gallring sjönk häckningsframgången och antalet ungfåglar som lämnade bona med 50 procent.

– Gallring är faktiskt lika negativt som avverkning.

Underväxt av granar ger skydd för andra kråkfåglar (nötskrikor, kråkor, korpar) och duvhökar som tar ägg, ungar och även vuxna fåglar. Öppnar man upp skogen blir sikten fri. Det problemet gäller inte bara lavskrikor utan också andra skogsfågelarter som trastar, finkar och mesar.

Klimatförändringen spelar också in, mindre snö gör att duvhöken kan slå fler lavskrikor. Paradoxalt nog kan temperaturhöjningen också leda till svält. Studier i Kanada visar att skrikor där lider mycket av varma vintrar eftersom maten de hamstrat blir dålig.

Den forskning Michael och andra ägnar sig åt i dag handlar bland annat om familjeliv och kognitiv förmåga.

– Vi försöker förstå varför ungar stannar så länge hos föräldrarna, upp till tre år. Vi testar om det är för att ta till sig saker de behöver veta för att överleva. Precis som människor verkar de lära sig mycket socialt, till exempel språk eller att känna igen rovfåglar.

Ungar utifrån kan ansluta till en familjegrupp i ett revir men blir då bokstavligen styvmoderligt behandlade. Föräldrarna satsar på de egna ungarna.

– De pratar mer med dem, delar mat och är tolerantare. Effekten är tydlig: egna barn överlever i högre grad och häckar framgångsrikare.

Att fåglarna är sociala också mot människor underlättar för forskarna. I reviren känner de igen Michael så pass att de kommer när han visslar.

Redan Linné fascinerades av närkontakten. ”Lappskrikan är den djärvaste fågel som kan vara, ty då man äter under bar himmel kommer den fram och tager biten ur handen”, skriver han i sin lappländska resa. Det finns mängder av berättelser om skogshuggare och lavskrikor, särskilt verkar kaffeeldar och korv locka.

Det är så vi först försöker hitta lavskrikorna i Vålådalen, efter en skidtur över sjön Nulltjärn på is som smäller dovt som fjärran åska. Ornitologen Benny tänder en brasa i en liten glänta och sätter på kaffepannan.

Malin snokar runt bland träden och pekar ut detaljer som visar varför lavskrikor och andra arter trivs här. Skogen är skiktad, olika arter i olika höjd och åldrar. Det ger bra skydd. Här finns gott om lavar som skrikorna värmeisolerar sina bon med och död ved som föder insekter.

En gammal gran är helt täckt av granticka, en art som främst hittas i gamla naturskogar och fungerar som vednedbrytare. Högt upp på en björk ser vi en stor svart sprängticka — antioxidantbomb och populär hälsokost (att plocka kräver dock markägarens tillstånd).

– Sånt här hinner aldrig utvecklas i produktionsskog där träd bara får bli kanske 70 år. Här finns gott om miljöer för lavskrikan kvar. Söderut är gammelskog en bristvara. Därför blir arten trängd varje gång en livsmiljö försvinner där.

Tiden går, stämningen sjunker och till slut bestämmer vi oss för att vända mot Nulltjärn. Just som Nicklas stoppar ned kameran i väskan ser jag en snabb rörelse strax bortom stigen. En ljus fågel, stor som en trast, glidflyger i stora bågar över en myr. Strax efter kommer en till. Malin nickar nöjt. Jodå, där är de.

Vi går ut på myren och snart dyker flera upp: en tittar fram bakom en torr tall, en hoppar på marken, en tredje sitter i en låg gran.

Malin sätter sig i skogskanten och tar fram korv medan fler fåglar flyger in mellan träden runt oss. De brungrå färgerna syns knappt mot stammarna, men röda bröst och stjärtfjädrar lyser, liksom de nyfikna rörliga blickarna när åtta lavskrikor spanar in oss.

Koxik brukade fågeln kallas på dialekt, enligt vissa på grund av det nyfikna kikan­det, koxandet med huvudet.

– De kollar in vad som händer i deras område. Om det är något de behöver vara rädda för, säger Benny.

En svartvit kontrast, en tretåig hackspett, flyger också in just som lavskrikorna börjar droppa av och dra sig inåt skogen. Det blev ingen matning den här gången, men en magisk stund som kommer att leva länge även hos en van skogsmänniska som Malin.

– Så härligt att känna hur axlarna sjunker. Sån här skog vill man bara försvinna in i. Det är ju det här man kämpar för.

Fjällbild
Skogen runt Nulltjärn med träd i olika åldrar och höjder passar lavskrikor perfekt.

Vad har du för erfarenheter av lavskrikan? Berätta på Sveriges Naturs Facebooksida!

Läs mer om:

Laponia – ett hotat världsarv
Legender för lärklängtare
Max flax – vårresor för fågelspaning
Ugglorna bevakar sin omvärld
Artikeln publicerades i
Tillsammans visar vi upp det bästa av naturen Följ oss på Instagram