Klimatforskaren som slutade flyga

Klimatforskaren som slutade flyga

Kevin Anderson är klimatforskaren som slutade flyga. Han vill se en snabb omställning av energisystemen och att vi alla börjar minska utsläppen av växthusgaser nu.
– I dag har vi fortfarande möjligheten att välja en tvågradersvärld, om tio år kommer det inte längre att vara möjligt.

Rösten är varm och vänlig, orden vetenskapligt koncisa men budskapet kärvt. Brittiske Kevin Anderson är klimatforskaren som talar klarspråk.

– Vi har själva valt att inte minska våra utsläpp, trots att vi känner till konsekvenserna. Med vi menar jag då oss alla: individer, politiker, företag och institutioner. Redan när den första rapporten från FN:s klimatpanel kom 1990 stod det klart att klimatförändringarna är ett allvarligt problem och sedan dess har utsläppen ökat med 60 procent.

Kevin Anderson växte upp som granne till ett kärnkraftverk där hans pappa jobbade. Han pratade mycket om energi­frågor hemma. Kraftverket var omgivet av naturområden där Kevin brukade leka. Inspirationskällorna från barndomen ledde till en ingenjörsexamen och så småningom till hans nuvarande roll som en av världens ledande klimatforskare.

De första åren efter examen tillbringade Kevin Anderson till sjöss. Senare jobbade han med att rita och bygga oljeplattformar för Nordsjöns oljefält. Men hela tiden fanns ett starkt miljöintresse. Det egna företagets oljespill rapporterade han till myndigheterna.

Efter fem år återvände Kevin Anderson till universitetet för att doktorera i klimatvetenskap. Sedan dess har han ägnat sig helt åt klimatforskning, bland annat inom det tvärvetenskapliga Tyndall Centre for Climate Change Research, där Kevin är en av ledarna. Han är också professor i energi och klimatvetenskap vid universitetet i Manchester. Sedan 2016 är han gästprofessor på Skypemiljardären Niklas Zennströms klimatprofessur vid Uppsala universitet. Inriktningen är klimatledarskap.

Beslutade att aldrig flyga mer

Klimatforskarna är oftast inga föredömen i sina egna liv. Få människor flyger så mycket som just klimatforskare, som behöver mötas för att sprida och diskutera sina resultat. Själv har Kevin Anderson sedan 13 år beslutat sig för att aldrig flyga mer. Han tågpendlar ungefär varannan månad mellan Manchester och Uppsala, och tog tåget till ett viktigt möte i Kina, trots att det tog elva dagar enkel väg.

– Ju mer jag lärt mig desto mer orolig har jag blivit inför framtiden. Runt millennieskiftet kom ny forskning som fick mig att inse att vi skulle få stora problem om vi inte kraftigt minskade användningen av fossila bränslen.

LÄS MER Sant eller falskt om klimatet

De senaste tolv åren har han forskat om klimatbudgetar. I stället för att sätta upp mål för utsläppsminskningarna i procent till olika årtal beräknar han hur mycket kol vi har råd att släppa ut i atmosfären innan vi överskrider planetens gränser. Den mängden kan sedan fördelas mellan stater och mellan generationer.

– Arbetet gör att vi nu utifrån en stabil vetenskaplig grund kan jämföra olika tekniska och politiska lösningar på klimatproblemen och se hur mycket de verkligen bidrar till att minska utsläppen.

De åtaganden som jordens länder lade fram inför Parismötet räcker till att begränsa temperaturökningen till någonstans mellan tre och fyra grader. Det räcker inte för att undvika farliga klimatförändringar. Ska vi klara oss under två grader måste världen nå nollutsläpp kring år 2050, enligt Kevin Anderson.

LÄS MER Intervju med Anna Lindstedt, Sveriges chefsförhandlare i Paris

– Men vi i de rika industriländerna har mer bråttom än så. Vi behöver nå nollutsläpp redan kring 2035. För Sverige innebär det att utsläppen behöver minska med 12 procent om året, om ni startar nu. För varje år ni dröjer blir den nödvändiga minskningen ännu större.

Det som nu främst krävs, enligt Kevin Anderson, är en snabb introduktion av ny energieffektiv teknik. Därtill behövs en världsomspännande och snabb omställning av energisystemen.

Kevin Anderson tränar på klättervägg flera gånger i veckan.

– Vi ska inte lyssna för mycket på industrins gnällande när det ställs nya krav. Ingenjörerna kommer att älska de nya utmaningarna. Det är ekonomerna på marknadsavdelningarna som gnäller. Men det går nästan alltid lättare att ställa om fortare än vad industrin först säger.

Grundläggande förändringar

Men vi kommer inte att klara av den snabba energiomställningen utan grundläggande förändringar i våra beteenden. Det ekonomiska systemet behöver också bli bättre på att ta hänsyn till miljökostnader. Slutligen måste vi, enligt Kevin Anderson, ägna en tanke åt rättvisa mellan generationer. För att klara oss under två graders uppvärmning finns totalt ungefär 700 miljarder ton koldioxid kvar att fördela mellan alla jordens länder och alla kommande generationer. Koldioxiden stannar kvar i atmosfären i årtusenden. Vår generation får inte förbruka det utrymme som våra barn och barnbarn skulle behöva.

Är det möjligt för världen att minska utsläppen så snabbt som krävs?

– Ja, knappt, i alla fall för att klara tvågradersmålet. För 1,5-gradersmålet är det nog kört.

Är du optimist eller pessimist?

– Varken eller. Jag kallar mig realist. Vi i den rika världen kommer sannolikt att välja att misslyckas, och därmed välja en fyra graders temperaturhöjning till år 2100. Vi kan välja att lyckas, men jag ser inga tecken på det. Vi tvingar i stället på våra barn och fattiga människor i andra delar av världen en i stora stycken obebolig fyragradersvärld. I dag har vi fortfarande möjligheten att välja en tvågradersvärld som vi kan överleva i, men om tio år kommer det inte längre att vara möjligt. Vi måste agera nu.

Artikeln publicerades i
Gilla, dela och diskutera våra artiklar på Facebook Följ oss på Facebook
Annons