Vattenfalls kolimport från Colombia kritiseras

Vattenfalls kolimport från Colombia kritiseras

Fackföreningsledare mördas. Bönder fördrivs. Allt för att producera billigt stenkol i Colombia.
Köpare av stenkolet: statliga Vattenfall.

När Gustavo Benjumea kom till jobbet en dag i januari låg ett papper instucket under dörren. Redan innan han hunnit läsa började hans händer att skaka.

Hans hjärna hade registrerat bilden av vapnet. Det var en varning från en av de nya paramilitära grupperna i kolgruveområdet. På pamflettliknande flygblad namnges vilka som står näst på tur att dödas.

Brevet, som var undertecknat med Los Gaitanistas, innehöll fyra namn. Ett av dem var hans eget.

Brutalt våld

Gustavo Benjumea är ordförande för gruvfacket hos företaget Prodeco i La Jagua i Cesarregionen i norra Colombia. Det är en region rik på stenkol av hög kvalitet. Gustavo började jobba i gruvan redan på 1980-talet. Men på 1990-talet kom två internationella gruvjättar till Cesarregionen: schweiziska Glencore- Prodeco och amerikanska Drummond. Och med deras ankomst förändrades livet. Den storskaliga kolutvinningen följdes av brutalt våld.

Gruvorna behövde stora landområden och försökte köpa gårdar och småbruk. Bönder som tackade nej hotades, förföljdes och attackerades av paramilitära grupper. Också fackföreningsledare med krav på högre löner och bättre arbetsvillkor utsattes för våld. Alla som på något sätt protesterade mot gruvföretagens framfart möttes av milisernas brutalitet.

Mellan 1996 och 2006 mördades över 3100 människor medan 55000 tvingades fly från sina hem, enligt en rapport från den kristna fredsorganisationen Pax i Nederländerna. Även därefter har våldet fortsatt med hot, terror och dödande.

Sedan millennieskiftet köper svenska statliga Vattenfall stenkol till kraftverk i Danmark, Tyskland och Nederländerna härifrån. Det handlar om 20 procent av Vattenfalls stenkol, totalt cirka 1,5 miljoner ton om året.

Gustavo Benjumea, fackföreningsledare i La Jagua-gruvan.

Gustavo stod länge och stirrade på papperet med dödshotet. Han tänkte tillbaka på händelserna en tidig morgon drygt fyra år tidigare, då han och hans familj sov och blev brutalt uppryckta ur sina sängar. Flera män hade tagit sig in i huset.

Gustavo, hans fru och barnen tvingades ner på golvet och bands till händer och fötter. En av inkräktarna satte en pistol mot Gustavos huvud och sade:

– Sluta upp med din förrädiska fackliga verksamhet!

Fred men inte här

Colombia har skakats av inbördeskrig under många år. Nu pågår en fredsprocess och officiellt finns inte längre någon paramilitär. Det stämmer i stora delar av landet, men inte i Cesarregionen.

– Våldet ökade igen när människor som fördrivits krävde att få tillbaka sitt land, säger Antonio Calvo, som jobbar för organisationen Pax.

Under gruvföretagens expansion i mitten av 1990-talet tvingades tiotusentals småbönder att fly från sina gårdar.

Terrorn var systematisk. Lokala ledare mördades inför invånarna. Skräcken bredde ut sig. Bönder övergav eller sålde sina ägor.

Nu, när det officiellt är fred, vill många återvända hem. Men deras gårdar har tagits över av andra. Och pågår inte kolbrytning dumpar gruvbolagen avfall på åkrarna.

– Miljön har påverkats. Floderna har förorenats och vattennivåerna sjunkit. Luftkvaliteten är dålig och barn får astma och andra sjukdomar, säger Antonio Calvo.

Bönderna har startat rättsliga processer för att få tillbaka marken och få kompensation. Resultatet: mer våld. I dag terroriserar tre olika grupper invånarna: Gaitanistas, Los Rastrojos och Águila Negras (De svarta örnarna).

– Gruvföretagen gynnas av våldet. Då liksom nu. Visst är det märkligt att det alltid blir mer våld när fackföreningarna ska förhandla eller bönderna försöker få tillbaka sin mark? säger en representant för den colombianska ombudsmannen för mänskliga rättigheter.

Han vill vara anonym, liksom många vi träffar. Och Gustavo vill inte synas på bild.

Men gruvföretagen förnekar bestämt att det skulle finnas ett samband mellan gruvdriften och våldet.

bild på förbud
Tillträde till gruvan förbjudet

Erelio Aguirre Vargas lilla gård ligger i närheten av La Jagua-gruvan där Gustavo jobbar. 2005 var han en nyckelfigur när det gäller att hjälpa fördrivna bönder att återvända. Han visste att han var hotad och att hans namn fanns på en dödslista, men hade bestämt sig för att fortsätta kampen.

Plötsligt small det till

På eftermiddagen den 12 januari 2005 lade han märke till hur en vit jeep gång på gång åkte förbi utanför kontorsfönstret. Den stannade till, men han kunde inte se föraren bakom de mörktonade rutorna. Han blev orolig, men när han vid halv fem-tiden lämnade jobbet syntes den inte längre till och han gick till en vän för att titta på tv-nyheterna. När han satt sig tillrätta i vännens vardagsrum small det plötsligt till. Pam-pam-pam-pam.

Två män utanför fönstret avlossade skott efter skott. Erelio försökte ställa sig upp, men föll och rullade genom rummet tills han kunde ta skydd bakom en dörr.

– Jag kände ingenting. Ingen smärta. Så såg jag mot mina ben. Blodet rann. Lättad tänkte jag att jag ju ändå skulle överleva. Det var bara benen. Men så såg jag min mage som blödde kraftigt från ett djupt sår.

Försiktigt undersökte han skadan.

– Jag såg plötsligt lunchen – linser – inne i min egen mage. Då trodde jag att jag skulle dö.

foto, ärr på mage
Ärret finns kvar.

Mirakulöst nog överlevde han och evakuerades av Röda Korset till huvudstaden Bogotá.

I dag är han tillbaka på gården. Majsplantorna växer, korna ger mjölk och barnbarnen kommer på besök. Men för Erelio är det inte tillräckligt. Hans grannar har inte kunnat återvända och för deras skull har han därför fortsatt sin kamp.

Nyligen uppstod återigen en hotfull situation. Erelio var på väg hem när maskerade män – troligtvis paramilitärer – på en motorcykel följde efter honom. Han hann in genom sin grind och gömde sig. Motorcykeln åkte vidare.

Han har tagit emot fler hot under hösten och Erelio har gjort sig redo för att ännu en gång fly om det skulle bli nödvändigt. Hans fru Manuela klappar honom nervöst på axeln.

– Jag är rädd, säger hon.

Mordförsöket på Erelio var beordrat av den ökända paramilitären som är känd som El Samario. Han har varit ledare för en dödspatrull och har erkänt 250 fall av misshandel, mord och försvinnanden. El Samario har avtjänat mer än ett årtionde i fängelse.

Paramilitär berättar

Till slut, efter att flera gånger ha skjutit upp vårt möte, går han med på att träffas. Det är tisdagskväll i staden Valledupar och värmen hänger tung över Mödrarnas torg.

– Att tala om gruvorna och om kopplingen till paramilitären är känsligt, säger El Samario.

Flera före detta paramilitärer har i rättegångar vittnat om att de fick både instruktioner och pengar från gruvbolagen. Vid ett tillfälle ska Drummond ha gett paramilitärerna en lista med namn på fackligt aktiva som var ”besvärliga”. De uppgav vilken buss männen skulle åka med och paramilitären anföll, slet ut och dödade fackföreningsledarna. Uppgifter som dock förnekas kraftfullt av gruvföretaget.

När gruvbolagen etablerade sig i Cesarregionen på 1990-talet härjade vänstergerillan i området. Gruvanställda kidnappades och anläggningar sprängdes. Säkerheten behövde förbättras.

En tidigare anställd berättade att Prodeco 1996 bjöd in den ökände Vicente Castaño, en av paramilitären AUC:s grundare (alla som följt tv-serien Narcos känner honom som en av de hänsynslösa bröderna i Los Pepes). Han vittnar också om hur Castaño anlände i egen helikopter och möttes av företagets dåvarande säkerhetschef som överräckte 40 000 dollar i kontanter. Pengarna skulle användas för att organisera paramilitära trupper och garantera produktion och säkerhet.

De olika gerillagrupperna försvann. Men paramilitärens framfart fortsatte. I en rättegång berättade en av El Samarios underlydande:

– Vi fick order om att skrämma människor att sälja sina gårdar billigt. Det är mycket kol i marken och vi visste att Drummond eller Prodeco senare skulle vara intresserade av att köpa.

Avvisar anklagelser

Men de båda gruvbolagen avvisar envist alla uppgifter om samröre med paramilitären, liksom påståendet att Prodeco skulle ha bjudit in Vicente Castaño. I mejl till Sveriges Natur förnekar Drummond och Glencore-Prodeco att de skulle haft någon som helst kontakt med de beväpnade grupperna i området eller att grupperna skulle ha agerat utifrån företagens intressen.

El Samario suckar där vi sitter i värmen på torget i Valledupar.

– De behöver skylla ifrån sig, annars blir de skadeståndsskyldiga för allt som hänt.

Han berättar hur Drummond finansierade hans dödspatrull, men även det tillbakavisas helt och hållet av företaget.

I den svenska regeringens handlingsplan från 2015 slår näringsminister Mikael Damberg fast i första meningen att företagande och respekt för mänskliga rättigheter går hand i hand. Men i Colombia verkar det snarare vara kolgruvor och paramilitär som går hand i hand.

Läs mer: Mikael Damberg: Det är en bolagsfråga

Flera europeiska energiföretag som danska Dong och italienska Enel har slutat att köpa kol ifrån Cesarregionen i Colombia. Men inte svenska Vattenfall.

José bor drygt tre mil från där La Jagua-gruvan spränger. Han och andras hus har fått sprickor. De kämpar förgäves för ersättning.

Enligt Vattenfalls hållbarhetschef Annika Ramsköld gör man ingen koppling mellan våldet och stenkolsutvinningen och tänker därför fortsätta att köpa stenkol från norra Colombia.

– Vi tror att det är bättre att vi stannar kvar och försöker påverka på plats. Gruvbolagen har gått ut och tagit avstånd ifrån våldet, det ser vi som positivt, säger hon.

PAX anser att Vattenfall måste använda ekonomiska påtryckningar som ett tillfälligt importstopp.

I mars åkte två anställda till Colombia för att undersöka situationen för mänskliga rättigheter. Deras rapport ställer inga omedelbara krav på kompensation från gruvbolagen till de människor som är offer för våldet.

– Rapporten är ett viktigt dokument för oss i vår fortsatta dialog, för att se vilken roll företagen kan spela i framtiden, säger Annika Ramsköld.

Flygblad med dödshot

Under tiden ökar antalet attacker. Bara under den oktobervecka vi befinner oss i Cesarregionen dödas två småbönder. Flygblad med dödshot sprids på en bygata dagen efter vi varit på besök. Flackande blickar och avbitna naglar hos kämpande aktivister vittnar om allvaret.

En av Gustavo Benjumeas kollegor, vars namn också stod på flygbladet i januari, attackerades nyligen i sitt hem. Men han överlevde. Gustavo själv har hittills klarat sig och fortsätter kampen för rättvisa.

– Drummond och Prodeco för utvecklingen i Cesar bakåt, säger han. De måste ställas till svars.

Läs mer om Vattenfall i Colombia

Vattenfall köper kritiserad stenkol i Colombia
Ministern om Vattenfalls kolaffärer: ”Gigantiska felinvesteringar”
Nya hot mot gruvaktivister i Colombia
Vattenfalls kolimport från Colombia kritiseras
Artikeln publicerades i
Senaste nytt från Sveriges Natur direkt i ditt flöde Följ oss på Twitter
Annons