Seger för lummern och byborna i Vik

Marita Melin och Sigvard Magnusson är två av dem som har kämpat för att Vikaresjöns strand ska vara allas, även framöver.

Seger för lummern och byborna i Vik

Gislaveds kommun ville göra undantag i strandskyddet och tillåta 23 villor vid Viksjöns strand. Men Viks byalag och Gnosjö Naturskyddsförening förde lummerns, lommens och lugnets talan. Efter flera års kamp fick de rätt.

”Välkommen till rastplats Vikaresjön! Var uppmärksam och se det vilda utan att störa”, står det på skylten i strandkanten. Vid vindskyddet med mossbevuxet tak stannar många kanotpaddlare till på väg längs Vildmarksleden i småländska Nissansjöarna.

− Det där med att inte störa det vilda känns lite svårt att få ihop med 23 villor här vid stranden, säger Sigvard Magnusson, ordförande i Gnosjö Naturskyddsförening.

Kretsen började med att försöka stoppa en exploatering på andra sidan sjön, men där är asfalten nu ett faktum. Sedan 2015 har Naturskyddsföreningen i Gnosjö och byborna i Vik kämpat tillsammans för att inte den här biten fri strand också ska försvinna. Nu står Sigvard och Vikbon Marita Melin och begrundar att de faktiskt lyckades, medan storlommens rop rullar fram över vattnet. Det var ingen promenadseger. Båda blev glatt överraskade när domen kom i januari, eftersom de har jobbat i hård motvind från både kommunen och länsstyrelsen. Dessutom har markägaren nyligen gallrat, så tallskogen ger ett ganska spinkigt och risigt intryck.

Sigvard Magnusson spanar in storlommarna som ropar sina ödslighetsskrik.

− Det är så förstört, men naturen kommer att återhämta sig om den bara får chansen, säger Marita Melin.

Hon berättar att lådorna i hennes kökssoffa fortfarande är fulla av väskor med alla överklaganden, kartor, planer och inventeringar från den här processen. Ännu vågar hon inte riktigt göra sig av med dem, trots att domen inte går att överklaga. Strandförsvararna började med att begära en miljökonsekvensbeskrivning från kommunen. När de inte fick något gehör anlitade de själva en naturinventerare med hjälp av blixtbidrag från Naturskyddsföreningens rikskansli. Sedan följde månader och år av yttranden, remissrundor och överklaganden.

Vi har kommit fram till sandstranden som är byns badplats sedan generationer. De närmsta husen skulle ha stått 30 meter från vattnet och stranden hade fortsatt vara öppen för alla, enligt kommunen.

− Men man badar inte framför någons hus, åtminstone inte i Smålands inland. Snart hade folk börjat lägga ut bryggor och stranden hade gradvis blivit mer och mer privat, tror Marita.

Mattlummern vägde tungt i Miljödomstolen eftersom den är skyddad enligt EU:s Art- och habitatdirektiv.

När markägaren kom med villa-idén gjorde kommunen ett så kallat LIS-område här. LIS står för Landsbygdsutveckling i strandnära lägen. Men Marita kallar det landsbygdsavveckling, eftersom de som redan bor här skulle bli av med sin närnatur.

− De säger att vi har så många mil strand i Sverige, men om man får göra så här ryker ju byarnas unika områden. Då blir bara de otillgängliga stränderna kvar till allmänheten.

Bybornas badplats och Vildmarksleden blev dock inte avgörande i Miljööverdomstolen. Det blev i stället den klargröna mattlummern, som slingrar nästan överallt om man tittar ner i blåbärsriset. Mattlummern finns med i EU:s art- och habitatdirektiv och det innebär att man inte får göra något som kan hota dess utbredning. Domstolens avslag grundade sig på den rika förekomsten av mattlummer tillsammans med det faktum att kommunen inte hade gjort någon miljökonsekvensbeskrivning.

Har ni några råd till andra som driver sådana här fall?

− Att inte ge upp, även om alla säger att det är omöjligt, säger Sigvard. Han lägger till att de har fått mycket stöd och råd från Naturskyddsföreningens juridikavdelning.

De har också fått mycket stöd från folk i bygden, men det har varit en långdragen kamp och ibland har de tvivlat på om de skulle orka fortsätta, berättar Marita.

Artikeln publicerades i
Senaste nytt från Sveriges Natur direkt i ditt flöde Följ oss på Twitter