Reaktor vid Ringhals i drift trots misstänkt läcka

Reaktor 2 i Ringhals norr om Varberg är i drift sedan 2016, trots skador i en avgörande säkerhetsbarriär. Så här skrev företrädare för Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM, bara någon månad innan reaktorn togs i drift efter ett längre stopp: ”Baserat på hittills redovisat underlag bedömde SSM att Ringhals inte har kunnat visa att tillräckliga säkerhetsmarginaler fanns mot läckage och andra brister som kan påverka säkerheten under den avsedda drifttiden.”

Det handlar om en barriär som enligt kärnkraftverkets egen teknikchef egentligen inte får läcka alls.

Villkoret för att reaktorn fick tas i drift trots att säkerhetsbarriären inte verkade hålla helt tätt var att den skulle kontrolleras efter start.

Det är en 68 meter hög, rund vit byggnad med svart tak som ser ut som en gigantisk burk. Den kallas reaktorinneslutning och ska skydda omgivningen mot radioaktivitet vid en olycka. Väggar och tak är av metertjock armerad betong och ett åtta millimeter tätskikt av plåt som ska hindra utsläpp av gas och vätska. Golvet utgörs av tre till fyra meter tjock betong täckt av fem millimeter plåt. Det är den plåten artikeln kommer att handla om.

Byggnaden har en omkrets på 118 meter. Där inne finns själva reaktorn. I reaktorns härd finns uranstavar som bildar värme och kraftigt radioaktiva restprodukter. Den heta härden värmer vatten som driver ångturbiner som i sin tur producerar el. Vattnet i härden har inte direktkontakt med uran och restprodukter vid normal drift, men skadas bränslestavarna där kärnprocessen äger rum är risken stor att vattnet blir kraftigt radioaktivt och radioaktiva gaser släpps ut.

Flera skyddsbarriärer

Därför ska flera skyddsbarriärer hålla tätt. Ett skydd är reaktortanken som är rejält tilltagen av stål med en tjocklek mätt i decimeter. Om den inte håller tätt, när den smälter av hettan i härden till exempel, är det tänkt att inneslutningen ska stoppa de radioaktiva isotoperna. Den är den sista säkerhetsbarriären mot stora radioaktiva utsläpp vid en härdsmälta.

2014 upptäcktes ett läckage av vatten på botten av inneslutningen och hålet som hittades reparerades. Men då upptäcktes fler skador. Plåten i botten av inneslutningen visade sig ha rostskador. En del av den betongen i inneslutningens botten bilades bort och ny plåt lades in. Problemet ansågs avklarat. Resten av plåten undersöktes inte.

Men Strålsäkerhetsmyndighetens experter lät sig inte övertygas, framgår av rapporter som Sveriges Natur tagit del av. Experterna skriver att Ringhals ”inte har genomfört skadeorsaksutredning i tillräcklig omfattning”. Experterna drar slutsatsen att det som ställer till med problemen, rost, förvärras med tiden.

Trots det fick reaktorn starta igen 26 november 2016. Men med starten följde villkor.

Bland annat skulle ett eventuellt läckage av vatten undersökas igen, genom mätningar av vattennivån i inneslutningen vid förhöjt tryck, för att kontrollera om rosten kan leda till läckage.

Mätningar under två perioder

Mätningarna genomfördes under två perioder under 2016 och 2017. Sveriges Natur har tagit del av resultatet.

Av siffrorna kan vi utläsa att vatten fortfarande försvinner från botten av inneslutningen. Under ett novemberdygn 2016 försvann hela 13 liter per timme. Det motsvarar nästan hälften av det flöde som gjorde att reaktorn tvingades stängas av 2014.

Under perioden som följer blir det möjliga läckaget enligt siffrorna mindre. Men fortfarande försvinner i snitt mellan en och ett par liter per timme. Med jämna mellanrum fylls vatten på för att upprätthålla konstant vattennivå. Vid ett tillfälle mer än tusen liter. Vid ett annat några hundra.

När en senare mätserie inleds i september 2017, är det som kan vara läckage återigen högt i början av perioden. En notering på 11,75 liter per timme står att läsa i mätprotokollet. I en tjänsteanteckning från en handläggare på myndigheten konstateras att 1661 liter fyllts på under en period på 93 dagar för att hålla nivån i inneslutningen konstant. Det motsvarar ett konstant läckage på 0,8 liter per timme, att jämföra med de 0,2 liter per timme som var normalt före stoppet 2014.

Förklaringarna till varför vattnet försvinner från inneslutningen är många. Från reaktorägaren Ringhals sida svarar teknikchefen Johan Börjesson att inget vatten alls läcker ut ur inneslutningen. Att nivån i tanken förändras beror på att vatten avdunstar, transporteras i betonglager och går in i lerblock som finns mellan bottenplattan och betonggolvet.

– Det är något vi undersökt under 2014 och 2015. Vi kom fram till att det inte finns någon risk för läckage genom bottenplattan, säger Johan Börjesson.

Att vatten försvinner in i lerblocken har dock Strålsäkerhetsmyndigheten redan avvisat som förklaring. ”SSM konstaterar att RAB inte givit något stöd för detta resonemang”, står det i en av rapporterna, SSM2015-3346-82. RAB står för Ringhals AB.

Företaget förklarar att om något rinner ut ska det hamna i en grop under inneslutningens botten, alltså under såväl plåt som det väldigt tjocka betonglager som finns därunder. Allt står på berg och i det finns borrhål som leder till en grop. Och dit har inget runnit, konstaterar företaget i sin rapportering.

Men att inneslutningen faktiskt kan tänkas läcka bekräftas även 2018 av Michael Knochenhauer, chef hos Strålsäkerhetsmyndigheten för avdelningen för kärnsäkerhet. Han skriver i ett mejl till tidningen: ”De värden SSM fått sig redovisade för säsongen 2016–2017 pekar på en vattenförlust i storleksordningen någon liter per dygn, vilket skulle kunna bero på läckage”. Han håller med om att förklaringen till att vattennivån sjunker vid täthetsproven också kan vara att vattnet försvinner på annat sätt, såsom Ringhals påstår. Men läckaget finns med som förklaring.

LÄS också Sveriges Naturs prisbelönta granskning ”Myndighet mörkade risker med kärnavfall”

Vad gäller möjligt läckage av vatten till följd av rost skiljer sig nu alltså åsikterna åt – trots att läckaget enligt Ringhals inte finns och inte heller får finnas:

– Vi ska inte ha läckage, varken till vardags eller i en extrem situation. Hela vår verksamhet bygger på noll konsekvenser och noll utsläpp, säger teknikchefen Johan Börjesson.

Det visar sig att det finns ytterligare ett skydd mot utsläpp av radioaktivt vatten vid härdsmälta, nämligen pumpgropen, den som finns i berget under inneslutningen och dit vatten ska rinna om det blir en läcka i botten. I den finns två kraftiga pumpar som dessutom kan drivas med reservkraft. De ska pumpa bort vattnet från gropen till tankar i ett hus i närheten där det tas om hand, är det tänkt, av personal som på olika sätt måste skyddas från den höga strålningsnivån. Det som rinner ut ur inneslutningen efter ett haveri är inte bara vatten, utan även plutonium, uran, americium och cesiumisotoper, av vilka många är mycket långlivade.

Men vad händer om pumparna inte fungerar? Strålsäkerhetsmyndigheten konstaterar i en rapport att den saken inte är tillräckligt utredd.

Och på frågan om man verkligen säkrat att vattnet hamnar i pumpgropen svarar Johan Börjesson:

– Det är ett väldigt teoretiskt resonemang. Konstruktionen är ju sådan att vi inte ska ha läckage, säger han.

Företaget har tätat sprickor i berget men inte undersökt att vattnet verkligen hamnar där det ska.

Till det kommer skarven mellan vägg och golv, en stålkonstruktion med avrundad form som kallas toroiden. Den är extra känslig för under den finns ingen betong som kan stå emot den dag då trycket ökar, som vid en olycka till exempel. Risken är då att plåten bucklas till och börjar läcka bland annat. ”Eventuella korrosionsskadors påverkan på toroidens strukturella integritet är inte helt klarlagd”, skriver Strålsäkerhetsmyndighetens experter i en av sina rapporter. Där står också om risken för att skadorna från rosten blir värre med tiden och alltså försvagar konstruktionen ännu mer.

Villkor för start

Trots alla farhågor och frågor som presenterades i två rapporter den 14 oktober 2016 fick reaktorn dispens för hur kontrollen av reparationen genomförts och fick starta, under vissa villkor, bland annat krav på förnyade tryckprovningar av inneslutningen. Myndighetens beslutsfattare ansåg just den dagen, trots alla invändningar, att: ”tillräckliga säkerhetsmarginaler finns för att Ringhals 2 ska kunna fortsätta driften fram till och med 2019”. Och nu fortsätter reaktorn att gå med tillstånd från myndigheten, trots att farhågorna för läckage och rost inte kunnat avvisas av senare undersökningar.

Men det som är värre än det befarade utsläppet av vatten från botten är, enligt Strålsäkerhetsmyndigheten, de utsläpp av radioaktiv gas som riskerar att ske vid ett haveri. Gasutsläppet riskerar att ge så höga strålningsnivåer att även de som finns en bit bort riskerar att få direkta strålskador.

Där får skadorna i bottenplåten återigen betydelse. Botten håller tätt mot gasutsläpp, även om hål uppstår, så länge vattnet finns kvar. Men när vattnet runnit ut finns det inte längre något som hindrar gasen att läcka ut genom de hål som Strålsäkerhetsmyndigheten räknar med vid en större olycka.

Tillståndet att fortsätta driften för reaktorn gäller till nyårsafton 2019.

LÄS MER: Bristande kontroll av kärnkraftverk

LÄS MER: Strålsäkerhetsmyndigheten mörkade risker om slutförvaret

LÄS MER: Forskning anmäls för fusk – bråket om slutförvaret fortsätter

Bilden nedan visar den typ av reaktor som artikeln handlar om. Vattnet kokas av värme från bränslet i reaktortanken nere till vänster och blir till ånga i ånggeneratorn. Den värmer i sin tur vatten, som också blir ånga och som driver en turbin som inte syns på bilden. I normalfallet är utsläppen små. Men går något fel kan det bli desto värre. Därav den kraftiga inneslutningen som är betydligt mer robust än vanliga byggnader. Plåten ska göra allt vatten- och gastätt.

Fotnot: Denna artikel har uppdaterats med tydligare information om vad dispensen innebar.