Kina – det ekonomiska undrets baksida

Kina – det ekonomiska undrets baksida

Cancerfallen ökar över hela Kina, mest i närheten av förorenande fabriker. Miljögrupper försöker hejda utvecklingen, men går en svår balansgång för att kunna påverka.

I tusentals år var provinsen Hunan Kinas natursköna leverantör av ris och fisk. I dag finns här några av det ekonomiska undrets smutsigaste bakgårdar.

Husväggarna i staden är gråa av föroreningar.
Zhuzhou räknas till Kinas mest ­förorenade städer.

Luften känns tung att andas när vi stiger ur bilen i ett bostadsområde i utkanten av staden Zhuzhou. Husen längs gatan skuggas av höga skorstenar och många ser övergivna ut. Förklaringen får vi av en äldre kvinna vi möter.

– I det där huset dog en man av levercancer innan han fyllt 50, i huset bredvid dog grannen i lungcancer. Cancerfall finns i alla familjer och barnen har höga halter av bly i blodet.

Sedan 70-talets slut har Kinas ekonomiska utveckling varit snabbare än i något annat land. Men utvecklingen har krävt ett högt pris: på 30 år har dödstalen i cancer stigit med 80 procent, enligt uppgift från hälsodepartementet. Fyra femtedelar av grundvattnet och en femtedel av den odlingsbara jorden är förorenade av tungmetaller.

Vattnet i områdets brunnar går inte att dricka och i dammarna går det inte längre att odla fisk.
Vattnet i områdets brunnar går inte att dricka och i dammarna går det inte längre att odla fisk.

Under 2000-talet har begreppet cancerbyar börjat användas för att beskriva områden där cancer är extra vanligt. Det finns ingen officiell statistik, men en rapport som sammanfattade uppgifter från medier, forskare och miljöorganisationer 2010 räknade till 459 cancerbyar utspridda över nästan alla provinser. 2013 erkändes begreppet av miljödepartementet i en rapport som kopplade produktionen av farliga kemikalier till föroreningar av vatten och luft som skadar människors hälsa.

Men ändå finns en rädsla för att tala om problemet, som erkänns på central nivå men sopas under mattan av lokala myndigheter. Kvinnan vi möter på gatan vill inte säga sitt namn (”jag är partimedlem, kan inte tala öppet”), men vi får följa med in i hennes hus. Det är byggt 1995 men redan halvt förfallet på grund av utsläppen. I vardagsrummet, under ett porträtt av ordförande Mao, leker hennes tvåårige sonson.

– Min svärdotter fick tre missfall innan pojken  föddes. Läkaren kopplade det till föroreningarna. Nu visar tester på barnsjukhuset att han har höga blyhalter i blodet.

Bara en av fyra familjer bor kvar i kvarteren runt smältverket. Många har dött i cancer, de rikare har flyttat.

hem2
Bara en av fyra familjer bor kvar i kvarteren runt smältverket. Många har dött i cancer, de rikare har flyttat.

Själv har hon problem med hjärta och lever, men misstänker att hon inte fått veta hela sanningen. Så har det varit för grannar som dött.

Runt Zhuzhou växte hundratals fabriker upp på kort tid efter revolutionen. Den dominerande anläggningen är smältverket för zink och bly som är Asiens största. Trots att staden är liten med kinesiska mått  (under miljonen) rankas den bland de mest förorenade.

Från sin balkong ser kvinnan ut över smältverkets skorstenar. Det sticker i halsen, men utsläppen blir värre nattetid när de som övervakar gått hem, berättar hon.

Protester och försök att få kompensation har inte lönat sig, i stället fick kritiska byledare hembesök av hotfulla poliser. Nu bor bara en av fyra invånare kvar i kvarteren. De rika har flyttat ut.

Gao Qun, Zhang Mengxin och Mao da från miljögruppen EAN hjälper drabbade i byarna.
Gao Qun, Zhang Mengxin och Mao Da från miljögruppen EAN hjälper drabbade i byarna.

– Hälsofrågor hemlighålls, det hindrar processen mot förändring. Myndigheterna tror att det skapar panik att lägga fakta på bordet. Men erfarenheter från andra länder visar att ökad medvetenhet är bra och gör att folk skyddar sig bättre, säger Mao Da som är en av grundarna av miljögruppen Environmental Action Advocacy Network (EAAN), baserad i Peking 150 mil norrut.

EAAN försöker hjälpa offer för föroreningar, och efter ett nödrop från Dan Shan, en samling byar vid industriområdet Qingshuitang i utkanten av Zhuzhou, började gruppen  undersöka situationen här.

Problemet är att det krävs omfattande bevisning för att få officiell status som cancerby, något de flesta byar aldrig kan uppnå, enligt Mao Da. Vid Zhuzhou tittade gruppen först på utsläppen från en fabrik.

– Men snart insåg vi att problemen beror på samlad effekt från många olika utsläppare.

Metoden är inte konfrontation utan samarbete: att få myndigheterna att se problem och agera tillsammans med de drabbade. Man fokuserar på konkreta problem, men kritiserar inte själva systemet.

Miljögrupper får lättare gehör på central nivå än lokal: för regimen är miljöproblemen en framtidsfråga. Men i städerna har myndigheter ofta för nära band till industrierna som förorenar och miljöfrågor prioriteras lägre än starka lokala ekonomiska intressen.

– Vi vill skapa dialog och inte skambelägga. Det är viktigt att bryta kopplingarna till utsläpparna så att myndigheterna kan sätta människorna främst.

Byarnas odlingar omges av industrier. Ligger vinden på från fel håll vissnar bladen.
Byarnas odlingar omges av industrier. Ligger vinden på från fel håll vissnar bladen.

Mao Da berättar om framgångsrika rättsfall som organisationen drivit, men också om aktivister som står nära gruppen som sitter i fängelse i dag.

De flesta utländska bedömare anser att repressionen i Kina har blivit värre under nya presidenten Xi Jinping. Lagstiftningen för organisationer och medier har nyligen skärpts, bland annat har möjligheterna att ta emot utländskt stöd minskat. Men än så länge har miljöorganisationer möjlighet att verka.

Restriktionerna verkar slå hårdast mot dem som sysslar med mänskliga rättigheter, enligt statsvetaren Oscar Almén vid Uppsala universitet.

– Det är faktiskt inte så känsligt att diskutera miljöproblem, alla är medvetna och folk berörs mycket i sin vardag. Frågan är prioriterad för regimen.

Oskar Almén  berättar att miljögrupper ofta fungerar som broar mellan myndigheter och befolkning.

– De är en kanal uppåt för medborgarna och en möjlighet att nå ut bättre för myndigheterna. De har experter med mer sakkunskap än myndigheterna och är mycket bättre på att informera.

Grupperna fyller en lucka i ett auktoritärt samhälle som Kina, där yttrandefrihet och fria medier saknas. Men balansgången mellan självständighet och inflytande är komplicerad.

– Ju närmare myndigheterna en organisation befinner sig, desto mer kan den påverka. Det går att driva fall mot regimen i domstol, men det rättsliga systemet står inte fritt: uppstår en konflikt mellan partiet som organisation och lagen kan den sättas ur spel. Var gränsen går är lite godtyckligt.

Ai sprider ut kalk på fälten för att motverka försurningen som utsläppen orsakar.
Ai sprider ut kalk på fälten för att motverka försurningen som utsläppen orsakar.

I Ban Tang, en av byarna som slog larm om läget till EAAN, sprider 80-åringen Ai ut kalk på sina små fält för att motverka försurningen. Här odlar han grönsaker för försäljning på marknaden. En fabrik strax intill tillverkar kemiska blekmedel.

– Jag har bott i byn sedan 70-talet och jord, luft och vatten har bara blivit mer förorenade.

Vi går förbi dammar med blänkande oljig yta (fisk går inte att odla längre) ut på ett stort fält med gemensamma odlingar. Tunga godståg dundrar bakom en trädridå och skorstenar och kraftledningar syns åt alla håll. Den svartaste röken kommer från en koksfabrik.

Guo en äldre man som rensar ogräs, berättar att byarna fått ge upp odling på stora delar.
Guo berättar hur byarna fått ge upp stora delar av sin odlingsmark.

Ligger vinden på från fel håll vissnar bladen på grönsaker direkt, enligt byborna. Guo, en äldre man som rensar ogräs, berättar att byarna fått ge upp odling på stora delar.

– Vi har blivit lovade flytt eller skadestånd i 20 år nu, men allt vi fått är 200 yuan (250 kronor) per år för försämrade odlingsmöjligheter. Vi kan inte göra uppror. Men hjärtat blir kallt, konstaterar han.

Äldre tiger och lider, enligt Zhang. Men de yngre söker hjälp hos miljögrupper och medier. Och en del har hänt sedan lokala aktivister och EAAN börjat agera. Många oregistrerade (illegala) fabriker och en stor tillverkare av jordbrukskemikalier har stängts och utsläppen har minskat.

En motorcykel sladdar in i byn. Föraren tar fram en kamera och börjar fotografera oss. Vi tror först att det är en nyfiken bybo, men när vi lämnar byn förklarar Mao Da att vi skuggas av civilklädda poliser.

Vi blir fotograferade igen inne på en restaurang och när vi tar en taxi därifrån hoppar fotografen in i en polisbil som följer oss på nära håll i den täta trafiken.

Mao Da bedömer att vi måste bryta reportaget och lämna Zhuzhou snabbt. Vi kan inte dokumentera utsläpp som planerat eller intervjua fler. Trist för oss, men vardag för miljögrupperna.

– Sånt här händer ofta. Det är en del av jobbet, men det tar mycket energi och ger mindre tid och möjlighet att jobba med problemen.

Driften vid cementfabriken har upphört men mycket föroreningar finns kvar.
Driften vid cementfabriken har upphört, men mycket föroreningar finns kvar.
Artikeln publicerades i
Senaste nytt från Sveriges Natur direkt i ditt flöde Följ oss på Twitter